- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionde årgången. 1931 /
588

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - I ett bayerskt värdshus. Av Anders Österling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

/ ETT BAYERSKT VÄRDSHUS

a v ANDERS ÖSTERLING

Min ungdom såg sig om på många ställen
med föga lycka, fast den drömde stort,
och ofta satt jag rastande om kvällen
vid värdshusbordet i en bayersk ort,
där i ett led mot murens vita rappning
med bruna kranier i tobaksrök
belåtna bönder drucko hemmatappning
och sågo snett på främlingens besök.

Det nakna furubordet, flitigt skurat,
bar doft av hem, och krucifixet satt
med krans av edelweiss i nischen murat,
och på ett gemshorn hängde man sin

hatt.

En blåklar mars därute smälte tjälen,
en bergsbäck skummade kring gatans

bro —

allt var i bästa ordning, utom själen
hos en som sällan ägde råd till ro.

Förlägen sökte jag mitt hörn. Vad gjorde
min oro här? Vad var mitt resemål?
Jag bleve bet på svaret, om de sporde.
Ty ack, det är ej nog att supa kål,
man måste ock sin profession förklara
och ge besked med klangfull självtillit.
Men drömmens riddare är främling bara
och har ett ärende, som ej hör hit.

En febrig ungdom, lyst av falska
strimmor,

en oviss framtid utan tjänst och bröd,
en ständig irrfärd mellan bloss och

dimmor —
där satt jag åter med min inre nöd.
Hur skulle välbesuttna män förstå mig,
en pilgrimsfågel under kvällens tak?
Den trygga kretsen tycktes förebrå mig
och le försmädligt åt min kranka sak.

Men mitt i sorlet gav dem skänkmadamen
en liten vink att lämna herrn i fred,
och det blev tyst som efter kyrkans amen
och stilla värme sig kring lampan spred.
Den bruna blicken tycktes genomskåda
och mena milt: Jag vet ej varifrån
och ej varthän i ensamhet och våda
du har din väg. Men jag har själv en son.

588

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1931/0646.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free