Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arvid Mörnes väg. Av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid Mö me s väg
det kyttar hos lyssnande massor, som stå
kring en talarestrad under majhimmel blå,
det tänds vid de flammande orden,
det blixtrar i ögonens dunkla vrår,
det är domens hämnande gissel, som slår
vår bräckliga ståt till jorden.
Det revolutionära hatet var de
finländska aktivisternas bästa bundsförvant. Året
1903, då »Ny tid» utkom, var ett år av
stegrad revolutionär aktivitet. På mötet
i Forssa sommaren 1903 tog
arbetarrörelsen ett steg åt vänster. Den aktivistiska
tanken uppträdde första gången hösten
1903 vid den s. k. Stockholmsriksdagen.
Samma år, en mörk senhöstkväll, stodo
medicinestuderanden Lennart Hohenthal
och sjökaptenen John William Nylander
med en handväska uppe på
Observatorie-berget i Helsingfors, beredda att därifrån
fälla ned bomber på Bobrikov som skulle
passera gatan nedanför! Sådan var den
sociala bakgrunden för »Ny tids»
revolutionära patos.
När revolutionsvågen steg i Ryssland
och »domens hämnande gissel» tycktes
drabba förtryckaren, voro aktivisterna i
elden, eggande och hetsande till strid. De
lierade sig med de ryska revolutionärerna
och arbetade i samförstånd med de
upproriska inhemska arbetarmassorna, som
med sin storstrejk understödde de ryska
kamraterna. Under dessa år hade Arvid
Mörne inte tid att sjunga — då hade
litteratörerna fullt upp med att »knåda
dynamit» och hålla eldande tal på massmöten.
För handlingsmänniskan Arvid Mörne
voro de åren allting annat än döda — de
voro bräddfulla av liv, spänning och
dramatisk utlösning. Under de åren hördes
Arvid Mörnes stämma vid strejkmötena
på Järnvägstorget i Helsingfors! Linder
de åren uppträdde Arvid Mörne »i folkets
namn» inför furst Obolenski, landets
generalguvernör, och krävde hans och
senatorernas avgång! När fursten ville hindra
deputationen att intränga i det rum, där
Arvid Mörne. Omkr. 1900.
senatorerna voro samlade till plenum,
svarade Mörne: »Folket har sänt oss hit,
folket som strejkar och svälter kan icke
taga hänsyn till artighetens fordringar.»
Därmed stötte han upp dörren till
senatorernas rum.
Sådan var de stumma årens dikt i
handling — till ackompanjemang av massjälens
dova böljegång.
När skalden äntligen framträdde efter
de dramatiska åren, var det för att sjunga
deras begravningssång:
Det blinda hatets sådd i mina spår
bär tidig skörd. Ett fång av tunga minnen
är allt, som återstår
av drömmarna i livets vår,
som morgonröda hägrade för kampberedda
sinnen.
Den patriotiska drömmen hade gått i
kvav. Revolutionsvågen tvangs tillbaka,
enväldet befäste sin makt, reaktionen tog
vid. Besvikelsen lade sig tung och
tryckande över sinnena.
Detta nederlag var provet. Härefter
gingo den revolutionära socialismens och
den borgerligt patriotiska aktivismens vä-
603
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
