Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arvid Mörnes väg. Av Hagar Olsson - Tre dikter. Av Ruben G:son Berg - In memoriam - Exil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Haga r Olsson
så poetiskt övertygande, så tragiskt skön,
kan inte bortresoneras. Den står där den
står, som ett stenkummel invid en
avgrund. Och de som blicka ned i
avgrunden skola ana, vilka jordskred och kata-
strofer en människa har att överleva, och
de som blicka upp mot kumlet skola inse,
vilken motståndskraft, vilken förmåga till
tragisk sublimering den svaga och för
faror utsatta människan äger.
TRE DIKTER
Av RUBEN G:S ON BERG
In memoriam.
i.
Jag går till ett hemligt möte
var morgon går långt, långt bort.
Jag smyger mig undan, jag skyndar.
Men vägen är lätt och kort.
En lund av blommande lindar,
som skugga en stilla gård
och susa för vänliga vindar
kring kors och kulle och vård.
Och här, du älskade döda,
kan jag äntligen säga dig allt.
Min smärta har slutat att blöda.
Ditt hjärta är jordat och kallt.
Jag vet, att du intet förnimmer.
Du är minne och längtan och stoft.
Men jag ser över graven ett skimmer
och jag talar till lindarnas doft.
II.
Vildvinet prunkar lidelserött,
men dess första blad äro fallna.
Septembersolskenet faller trött
men klart över kyrkogården.
På en ramlad gravsten, av fotsteg nött,
står: Vänner reste vården.
Mina bästa vänner ha dött.
Det blir gott att få falla och kallna.
Exil.
Från vida vägar på främmande strand
kom jag tillbaka till eget land.
Där mötte jag dig och fick dig kär,
och fåvitsk som mannens kärlek är
jag drömde en lycka med dina drag —
och livet var härligt och solljus min dag.
Min kärlek var hoppfull och tålig och from,
var lidande, enfald och rikedom.
Du lät dig älskas men älskade ej.
Din röst sade ja, men din kropp sade nej.
Jag drömde en dröm om en kärlek, ett liv —
din själ var borta på tidsfördriv.
Ut, bort på främmande vägar och stråk,
där ingen talar mitt eget språk,
där allt är främmande, annat och nytt,
en ständig färd i kupé och hytt,
där ingen mig känner, där ingen mig minns,
tills tomhet blir glömska — om glömska finns.
606
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
