Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sonja Kovalevskys författarskap. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sonja Kov alev sky s författarskap
Av Gtirli Linder
I.
^ET är av fackmän
vitt-nat att Sonja Kovalevsky lämnat ett
beståndande bidrag till den matematiska
vetenskapen. Men fråga är om ej den ryska
litteraturen gått miste om ett än mer
betydande inslag genom att hennes författarskap
ej fick bringas till den utveckling och den
mognad som hennes få fullbordade verk
gåvo ett så rikt löfte om. Också räknas än
idag i Ryssland Sonja Kovalevskys böcker
till den levande litteraturen, liksom vördnaden
för hennes minne alltjämt lär uppehållas. Så
t. ex. gick hennes väninnas och studiekamrats
från ungdomstiden, Julia Lermontoffs, gods
fritt från konfiskation under revolutionen,
därför att Sonja Kovalevsky brukat vistas
där under sina feriebesök i Ryssland.
När Sonja Kovalevsky år 1883 kallades att
föreläsa vid Stockholms högskola var Änne
Charlotte Edgren redan en bemärkt och i
vida kretsar erkänd författarinna. Hon hade
publicerat de båda första samlingarna Ur
lifvet, och en av den senares noveller,
Aurore Bunge, hade genom att etiketteras som
osedlig blivit ett reklamnummer. Hon hade
fått skådespelen Sanna kvinnor och En
räddande ängel uppförda på Dramatiska teatern.1
1 Det är dock felaktigt att — som det
uppgivits i ett litteraturhistoriskt verk — A. Ch. Edgren
med Sanna kvinnor blev »en av kvinnorörelsens
ledande personligheter.» Det var hon aldrig.
Visserligen skriver hon i ett brev 1883: »Det är få saker
som för närvarande ligga mig så mycket om hjärtat
som just kvinnoemancipationens stora idé», men,
som Ellen Key anmärker i sin biografi över henne,
även om man inom kvinnosaksfalangen på grund av
hennes författarskap räknade henne med i sina led,
»så skedde det med mycket väsentliga reservationer
och från hennes sida voro reservationerna mot att
räknas till kvinnosakens målsmän ännu större.»
Det är givet att Sonja Kovalevsky, som
dagligen umgicks med A. Ch. Edgren, även
dagligen gjordes underkunnig om väninnans
framgångar och planer. Dels beundran, dels
den med en viss avund blandade lust som
Sonja Kovalevsky öppenhjärtigt konstaterat
hos sig själv, nämligen att kunna utföra vad
hon imponerades av hos andra, väckte hos
henne tanken på eget författarskap. Hon var
icke alldeles ovan att föra pennan annat än
i matematiska avhandlingar; hon hade t. ex.
skrivit teaterkritik i tidningen Novoje
Vrem-ja, i vilken hennes man var delägare. Men
det är betecknande för hur hon levde i
skuggan av den lefflerska storheten, att då idén till
ett drama inställer sig hos henne, hon ej kan
tänka sig att utveckla den utan att så att
säga hålla A. Ch. Edgren i hand. Detta
föranledde ett litterärt samarbete som redan i
sina förutsättningar var dömt att misslyckas.
Idén var som sagt Sonjas — eller rättare
hennes systers, Anjuta Jaclards, som
begagnat samma motiv i sin första novell, vilken
trycktes i Dostojevskis tidskrift, Epocha.
Detta motiv hade på nytt inställt sig för
Sonja, när hon suttit vid systerns dödsbädd
och tänkt igenom bådas deras liv: hur det
blivit och hur det kunde ha blivit — om de
ej begått vissa ödesdigra misstag. Hon
skriver senare — i ett förslag till företal — att
hon visserligen ej kan föreställa sig sitt livs
ström i en helt annan fåra utan att tänka sig
utrustad med egenskaper så helt olika dem
hon ägde, att hon därmed skulle förlorat sin
individualitet. »Men annorlunda är det så
snart jag tänker på vissa särskilda ögonblick
i mitt liv. Då får min vanliga illusion om
min fria vilja en så egendomlig intensitet.
Det synes mig- att hade jag- bara ansträngt
607
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
