Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sonja Kovalevskys författarskap. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sonja Kovalevskys för fa 11 ar s k a p
visste inte själv hur det gick till, det var
som om någon drivit henne till det —
hugger hon sina tänder i Olgas vita runda arm
och biter så att det blöder. Hon rusar sin
väg, hör efter sig morbroderns: »Elaka,
stygga unge!» och springer, som så många
gånger förr till den älskade gamla Njanja
och gråter ut hos henne. Men med den gamla
förtroligheten och den avgudiska dyrkan av
morbror Fedja är det slut för alltid.
Systern Anjuta är en helt annan
människotyp än Tanja. Hon är strålande vacker,
beundrad av alla för sin grace och sin charm.
Sju år äldre än Tanja har hon — medan
denna ännu fem år står under guvernanters färla
— fått flytta upp i salongen och har ingen
annan sysselsättning än att odla de talanger
som behövas för societetslivet. Hon får varje
år tillsammans med modern tillbringa några
veckor i Petersburg. Hemkommen leds hon
ännu mer vid enformigheten och
sysslolösheten på Palibino och drömmer blott om nya
triumfer i Petersburg. En tid inrättar hon
sig som medeltida borgfröken i ett tornrum,
som hon behänger med vapen och tapisserier,
och broderar i sybågen Rajevskis vapen i
silke och guld. Men ack, ingen riddare synes
på vägen, utan endast ispraviken med någon
eller några tulltjänstemän eller den gamle
juden som brukade köpa brännvin av Ivan
Sergejevitsch.
Så får Anjuta en religiös period,
framkallad av en överspänd roman, Harold, av
Bulwer. Hennes fantasi sätts i livlig rörelse
angående livet efter detta och frågan huruvida
två älskande kunna mötas i en annan värld.
Allt varefter vi sträva är tomt och inbillat. Den
mest strålande lycka förintas av döden. Om det
finns något efteråt veta vi ej. Åh, det är förfärligt!
klagar hon med bruten stämma. Alla i
huset, utom fadern och guvernanten, hysa den
största aktning för Anjutas fromma
sinnesstämning och behandla henne såsom en den där
genomgått en stor sorg. Tanja är djupt
imponerad och känner en ödmjuk avund över
att ej kunna prestera detsamma och blygs
över sin barnatro och sin livsglädje.
Den kloka Elena Pavlovna hittar
emellertid på ett sätt att råda bot på det osunda
svärmeriet. Hon ger Anjuta huvudrollen i en
vådevill, Les oeufs de Perette, som skall
uppföras på hennes namnsdag. Repetitionerna
visade att Anjuta ägde stor scenisk begåvning;
genom hela huset ljuder nu från morgon till
kväll hennes klara röst, sjungande de
franska kupletterna, och hon förstår att det är
hennes kallelse att bli skådespelerska.
Vid den tid då Anjuta Rajevski som bäst
drömde om riddare och ljöt tårar över
Bul-wers roman, var nästan all den intelligenta
ungdomen i Ryssland gripen av helt andra
stämningar och ideal. Men den undangömda
vrå där Rajevskis bodde låg så avlägsen från
alla idécentra och så skyddad från den yttre
världen, att »de nya tankarnas vågor nådde
deras fredliga lilla vik långt efter det de
uppstått ute på öppna havet.»
De nya idéerna därutifrån komma
emellertid till Palibino genom sonen till
sockenprästen, vilken kommer hem efter slutad
seminariekurs. Han får en mottaglig åhörarinna i
Anjuta. Hon klär sig i en enkel svart
klänning och kammar in håret i ett nät. Hon gör
en skola för gårdsbarnen, föräktar baler och
romaner och studerar »Livets fysiologi» och
»Civilisationens historia». Slutligen går hon
in till fadern och ber att få resa till
Petersburg och studera. Generalen blir utom sig
och ryter till henne:
Om du inte själv begriper att det är varje hygglig
ung flickas plikt att stanna hos sina föräldrar tills
hon gifter sig, så ämnar jag inte öda bort tiden
med att disputera med en dum toka.
Så en vacker dag kreverar en bomb i det
högadliga huset. Anjuta har skickat en novell
till Dostojevski-tidskriften Epocha. Tanja är
invigd i hennes förtroende och jublar i högan
sky: tänk en syster som är författarinna!
Novellen blir antagen, och Dostojevski
skickar till och med arvode för den.
Korrespondensen har gått genom hushållerskan, men
brevet med arvodet faller i generalens händer,
och det hela upptäckes. Det blir ett förfärligt
uppträde, och fadern ryter till sin förtappade
dotter:
Man kan vänta sig vad som hälst av en ung
flicka, som är i stånd att utan sina föräldrars
vetskap träda i brevväxling med en främmande man
och taga emot pengar av honom! Nu säljer du ditt
arbete, men jag är inte säker på att det ej kan komma
en tid då du också säljer dig själv.
Stämningen i hela hemmet blev olidlig, och
ryktet gick kring hela trakten om frökens på
Palibino »förskräckligt opassande beteende».
Slutligen fann den kloka och milda Elena
Pavlovna som alltid på råd. Hon lyckades få
generalens samtycke till att höra Anjutas
berättelse läsas upp. Det skedde med stor
högtidlighet i hela familjens närvaro.
613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
