Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sonja Kovalevskys författarskap. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G 7i r l i Linder
svettiga kläder och av stövlar blandar sig
med oset från vaxljusen och doften av
rökelsen. Ångan från rökelsekaren vältrar sig
uppåt i blåa virvlar. Det fysiska obehaget att
knappast kunna dra andan i den tjocka luften
blir i förening med den allmänna
själsspänningen till en känsla av olidlig plåga och
ångest. Äntligen kommer uppläsningen av
manifestet! Men bönderna förstå ej det
tillkrånglade kanslispråket, och den lidelsefulla
spänningen i deras ansikten förbytes till ett
uttryck av slö, uppskrämd rådvillhet. De veta
icke om de äro fria eller ej, och de ha ej fått
svar på livsfrågan: vems jorden är. När
sedan herrgårdskaleschen steg för steg far
fram genom trängseln, vika bönderna åt sidan
Och ta av sig mössorna, men de sedvanliga
djupa bugningarna utebli.
På kvällen är hela familjen församlad i
salongen; stämningen är upprörd, och den
gemensamma olyckan kommer dem att hålla
ihop i en trång krets. — Comment est-ce que
1’empereur, qui a 1’air si bon, peut nous faire
tant de peine?» suckar en av de gamla
tanterna.
Någon berättar att bönderna på ett annat
gods satt eld på herrgårdsbyggningen.
— Mon Dieu, mon Dieu, que 1’avenir est
terrible! snyftar grevinnan.
Greven ber dem sluta upp med det dumma
pratet. — Den ryske bonden är ingen
jakobin, säger han skämtsamt, men tonen är
konstlad. —- Ack, nej, våra bönder äro
vilddjur, våra bönder äro värre än de franska —
grevinnan reser sig upp på armbågen i
häftig sinnesrörelse. Du vet själv att bönderna
hata oss.
När Vera skall gå och lägga sig hör hon
buller och väsen från drängstugan i
källarvåningen. Hon är strängt förbjuden att gå
dit, men nyfikenheten tar överhand och hon
smyger sig ner. Hon ser blossande ansikten,
simmiga ögon, rufsiga huvuden;
brännvinsflaskan går runt och den dämpade stämningen
från förmiddagen är borta. Hon hälsas med
skrattsalvor och hån: Sitter herrskapet
däruppe och gråter? Ä’ de ledsna, måntro, för
att de inte få kuscha oss längre?
Men då vaknar adelsblodet hos den lilla.
Hon darrar av sinnesrörelse och stampar i
golvet. Hon skulle vilja slå, ja piska de
skamlösa trälarna.
Det är inte sant, det är inte sant, skriker hon.
Ingen har kuschat er. Pappa och mamma ä’ snälla,
men ni ä’ elaka och otacksamma.
— Inte kuschat! Jaså, inte det? Men
frökens salig farfar då, hur många stackare
förtryckte och fördärvade inte han på sin tid?
Och barnet överöses med ruskiga historier,
vilkas innebörd det ej fattar, tills äntligen den
gamla Njanja kommer och rycker henne
därifrån.
Era gudlösa förförare, utropar hon, ha ni inte
försyn ens för det oskyldiga barnet!
Vera Vorontzoffs verkliga familjenamn var
Gontscharoff. Släkten hade en simpel soldat,
en vacker och ståtlig karl i ett av Katarinas
II :s kompanier, att tacka för sin första
upphöjelse. Han befordrades till korpral och
erhöll ett gods med fem hundra livegna.
Grevetiteln skänktes av Alexander I för en vacker
kvinnlig medlems av släkten skull. Den
gont-scharoffska skönhetstypen var känd av hela
den ryska aristokratien. »Om någon får
höra», berättar Sonja, »att han eller hon ser ut
som en Gontscharoff och inte genast ser en
bestämd bild framträda för sig, så
bevisar det att han icke är inne i det som
rör the upper ten thousand i Ryssland.»
Det är en betagande bild Sonja
Kovalevsky framställt av den unga förfinade Vera
Gontscharoff, vars ödesväg bestämdes av
hennes kärlek. Också den speciellt ryska
revolutionsmentaliteten får här en klar belysning.
Vilket blev den vackra Vera Gontscharoffs
framtida öde? Sonja Kovalevsky träffade
henne flera år senare i Paris. Hon var
mycket förändrad, lidande och tärd. På Sonjas
fråga om Sibirien gjort henne sådan
svarade hon: Nej, inte Sibirien men Paris.
Pavlenkoff hade nämligen lyckats fly och
slagit sig ned i Paris. Vera hade följt efter
med barnen, två flickor. Men Pavlenkoff,
som ingått i den ryska reaktionens tjänst,
ville ej veta av dem. För att slippa försörja
dem ville han skicka Vera som guvernant
till Sydamerika. De blevo skilda. Av doktor
Sonja Kovalevsky, författarinnans dotter, har
jag sedan fått veta, att Vera levde sina sista
år i stor fattigdom och dog i Moskva under
revolutionen. Så gjorde även den ena
dottern, som var intagen på ett hospital för
sinnessjuka. Den andra dottern är gift med en
ungersk målare. — »Hon var alltid», skrev
doktor Kovalevsky, »lugn och resignerad. Om
sin första man (hon blev omgift) talade hon
föga, men jag fick det bestämda intrycket att
han varit mycket grym mot henne och
barnen. »
616
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
