Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Tor Hedbergs diktning. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tor Hedbergs diktning
roman är denna bok föga lyckad, alltför
uttänjt resonerande och refererande. Men
den ger ett stycke fin psykologisk analys.
Ett eldprov är den gamla historien om
den intellektuella, överreflekterade och
överkänsliga naturens främlingsskap i
verkligheten. Finner man månne icke här
roten till författarens medkänsla med
livets ensamma och utstötta?
Bland den skeptiska intellektuella
åtti-talsungdomen var den av överreflexion
försvagade naturen en ytterst vanlig typ,
och i våra åttitalsromaner varieras den i
det oändliga efter berömda utländska
mönster som Jacobsens Niels Lyhne eller
Turgenjevs Rudin. Henrik Wilde i Ett
eldprov är Tor Hedbergs bidrag till
samlingen, men han har en tydlig personlig
särprägel. Det ligger åtskilligt av
uppenbar självkarakteristik i teckningen av
denne romanhjälte.
Som barn är Henrik Wilde lillgammal
och stillsam, men visar prov på en
bråd-mogen fantasi och finkänslighet.
Denna finkänslighet uppenbarade sig i
allmänhet i en förmåga att sätta sig in i andra
människors sätt att se, som man icke ofta finner
hos barn. Och detta även om det stod i strid
med hans egna intressen. Så kunde han mitt
i en tvist med en lekkamrat, då han var
alldeles övertygad om att hava rätten på sin sida,
på samma gång hava klart för sig, hur denne
såg saken och därför giva vika. Han brukade
då giva modern den förklaringen: Jag hade
rätt, men han trodde att han hade rätt.
Denna egenskap behåller Henrik Wilde
även som vuxen; förståelsen blir hans
religion, men även hans olycka:
Den som förstår en annan människa, förstår
varför hon blivit den människa hon är, med de
tankarna, känslorna, drifterna, den kan icke
längre betrakta henne som en fiende, han
förlorar sin egoistiska vilja och kraft att behandla
henne så. Ja, han kan till och med förlora
alldeles för mycket kraft.
Detta lynnesdrag finner slutligen även
näring i tidens panteistiska livssyn:
Hans sorger, hans missräkningar flöto så
småningom ut i medvetandet om detta sig evigt
förnyande liv, förlorade där sin närgående
bitterhet och skärpa, — hans glädje bredde
sig, fick luft under vingarna till starka
vingslag, men som dess skugga över sinnet låg
förgängelsens tanke. Detta hade tidigt förlänat
honom något egendomligt lidelsefritt, hade
gjort hans syn på tingen större och vidare,
men även mindre vaken, mindre uppmärksam
för det som låg honom nära.
Eldprovet för denna natur kommer när
han förälskar sig i en ung flicka. Han
lyckas vinna hennes sympati, men så snart
en mera ordinär, mera omedelbar och
mera självmedveten rival uppenbarar sig,
blir det för denne en lätt sak att slå den
unge filosofen ur brädet. För första
gången känner sig Henrik Wilde inspärrad
inom det egna jagets gränser, piskad av
det personliga lyckobegäret och marterad
av svartsjukans kval. Men hans religion
består provet; ordet »förstå» visar
honom vägen till befrielse:
Han förstod henne så fullt, att ordet
förlåtelse icke mera hade någon mening, att hans
smärta icke behövde glömskans läkedom. Och
dock älskade han henne ännu, men hans kärlek
och förstående voro icke längre skilda makter,
de genomträngde varandra, förenade sig till en
kraft, som gjorde det möjligt för honom att
utan agg, utan bitterhet se henne gå sin egen
väg, skild ifrån hans, leva sitt eget liv, söka
sin egen lycka fjärran från hans.
Berättelsen når därmed samma
harmoniska upplösning som Judas. Dess
svaghet ligger i att hjältens passion i grund
och botten verkar alltför blodlös och
abstrakt, och därmed även hans resignation
för lättvunnen.
Mellan åren 1887 och 1894 falla också
fyra novellsamlingar av Tor Hedberg, till
en del bestående av folklivsskisser. En
åttitalsförfattare var ju helt enkelt
tvungen att skriva om »folket». Kände han
inte till det närmare, fick han som Gustaf
af Geijerstam inackordera sig i en
bondgård för att göra studier. Tor Hedberg
629
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
