Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Tor Hedbergs diktning. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
virring som blir följden av hans tilltag,
finner han för gott att krypa i fracken
igen.
Nittitalets inflytande på Tor Hedbergs
diktning visar sig närmast i att han nu
överger prosaberättelsen för lyriken och
versdramat. Även hos honom träda med
tiden de estetiska intressena starkt i
förgrunden. Liksom Levertin blir han vid
sidan av sitt författarskap konstkännare
och konstkritiker. Dock undergår
Hedberg icke en så fullständig hudömsning
som Levertin. Betecknande är, att han
ställer sig kritisk till nittitalets
nietzschea-nism, mot vilken han spelar ut Tolstojs
kärlekslära, dock löst ifrån dess kristna
mystik.1 Linjen från Judas är bevarad.
I hans litteraturkritiska artiklar kan
man även urskilja en gensaga mot
utväxterna på nittitalets stildyrkan; han ser en
fara i att »det språkliga
virtuositetsintresset» kan avtrubba känslan för »det enkla,
rakt på sak gående uttrycket». Hans eget
temperament var knappast heller lyriskt,
och hans dikter stå närmare Rydbergs
eller Snoilskys reflexionslyrik än den
skönhetsberusade nittitalsversen.
Mig var sången
tung av frågor,
kunde sättas som motto på samlingen
Dikter av år 1896. Dess flesta dikter
fyllas av en tungsint dyrkan av ensamheten
och kontemplationen. Huvudproblemet i
Tor Hedbergs diktning under denna
period blir den starkt kända och upplevda
dualismen mellan tanke och liv. Temat
anslås först i monologdikten Narren, där
människotanken som en puckelryggig
dvärg med narrkåpa och harskramla sitter
länkad vid det omedvetna Livets tron och
finner sin enda tröst i att överhopa sin
herre med sitt vanmäktiga hån.
1 Se uppsatsen Om individualismen hos
Tolstoj i Ord och Bild 1894.
Huvudverket är det faustartade
fantasidramat Gerhard Grim (1897). Striden
står här mellan tankeliv och kärleksliv.
Gerhard Grim är en misantrop som tagit
sin boning i ett alpslott högt ovanför
stadens vimmel, sedan han lärt känna och
förakta människan:
— — mänskotanken
den börne herren i naturens rike,
och denne herre har hon gjort till dräng,
till usel legodräng åt sina drifter.
Hon klätt den gudasände i livré
och låter honom passa upp vid bordet,
där hennes lustar sitta — —
I ensamheten högt ovan snögränsen
arbetar Gerhard Grim på att finna
en hemlig lära
som giver kraft att spränga stoftets fjättrar
och frigör tanken ifrån tid och rum.
Men en sjuttonårig glädjeflicka Sagnil,
ännu halvt ett barn, förirrar sig nerifrån
staden upp till hans slott, och Gerhard
Grim erfar sinnevärldens oemotståndliga
makt i hennes ungdom och vårliga
skönhet. Han vagar det djärva försöket att
medvetet förena de bägge världarna,
tankens och kärlekens, i sitt liv:
Naturen känner intet högt och lågt,
allt som är helt, fulländat i sig självt,
bär idealets stämpel på sin panna.
Men mänskan, denna tankesjuka kropp,
är intet helt, i tvenne hälfter splittrad,
hon vill ge båda rätt och kväver båda,
förskämmer tanken med en djurisk drift,
och grumlar djurets fröjd med tankeplågor,
och så bli både kropp och tanke lögn.
Jag hugger sönder härvan, dig till trots,
natur, som gäckar mig med dina konster!
Du gav mig tvenne liv, men ställde dem
i strid emot varandra, för att så
ett halvliv endast skulle bli min lott.
lag tar din gåva, — men jag väljer icke,
jag lever båda — helt och fritt och fullt!
Att leva tvenne liv! — I denna tanke
det ligger svindel. Nej, — jag svindlar ej,
jag, tankedjuret mänska, mäktar det
632
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
