- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionde årgången. 1931 /
639

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Tor Hedbergs diktning. Av Sten Linder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tor Hedbergs diktning

tärerna, friaren med sin korrekta
grevecynism, fadern med sin plumpa
gross-handlarcynism, och mellan dem
handelsvaran, den unga flickan, en betagande
gestalt i en ram av fruktträdsblom. — Ett
hems drama varierar på sätt och vis
motivet från romanen På Torpa gård: ett
äktenskap mellan en alltför lugn och
flegmatisk man och en romantiskt lagd
kvinna, vars lidelsefullhet han ej förmår
tillfredsställa.

Johan Ulf stjerna (1907) blev Tor
Hedbergs förnämsta dramatiska verk och
höjdpunkten av hans diktning
överhuvudtaget. Den sceniska natursanning, som var
Hedbergs styrka, kommer nära
fulländningen i detta drama. Tragik och komik,
sublimitet och trivialitet äro blandade på
ett både djärvt och naturligt sätt hos alla
dess figurer: Ulf stjerna, som under våra
ögon utvecklas från knarrig gubbaktighet
till vördnadsbjudande heroism, hustrun
med den tafatta modersömheten stickande
fram under den halvgamla aktrisens
slampiga fasoner, den finnige ynglingen
och typografflickan — vinterlandets
Romeo och Juliet. Det finns icke en sträng
som skorrar eller ljuder falskt i detta
realistiska drama, hur hårt den än spännes.
Och utom sin natursanning äger
skådespelet förtjänsten av en utomordentligt
stram och säker uppbyggnad och en
dramatisk spänning som oavbrutet stegras,
till dess den kulminerar i den korta, men
komprimerat intensiva slutakten.

Endast för den populära uppfattningen
är Johan Ulfstjerna i främsta rummet en
s. k. fosterländsk pjäs. Dess nationella
patos, som vackrast kommer till orda i
Ulfstjernas monolog framför fönstret i
fjärde akten, innefattas endast i det
motiv, som för författaren varit det
väsentliga : motsättningen mellan diktens och
handlingens världar.

Johan Ulfstjerna är diktare och
ingenting annat:

Ulfstjerna (lägger handen på en bok på
bordet). Här är det jag finnes, här är mitt
verkliga jag- Det andra är bara — avskrädet.

Helge (bryter ut). Jag förstår dig icke. Är
då icke livet för mera än dikten ?

Ulfstjerna (skakar på huvudet). Icke för
oss — diktare.

Helge. Då är jag glad att —

Ulfstjerna. Ja, var glad, min son. Ty vi
måste ju dock leva. Och så blir vårt liv vår
egen karrikatyr.

Ulfstjernas liv har blivit en karrikatyr.
Han, nationallyrikern, äter sitt nådebröd
ur den främmande förtryckarens hand.
Därmed har han också förlorat sina
landsmäns hjärtan, och vad värre är, dikten
själv har övergivit honom. »Mästaren gick
bort igen, och så fick livet tag i mig och
gnisslade fram sin jämmerlåt på mig som
på alla andra.» Men mest lider Johan
Ulfstjerna av att han tror sig känna sin egen
sons förakt. »Min son — ja, han borde
ju vara mig den naturliga
anknytningspunkten, men, uppriktigt sagt, han är det
icke. Jag vet icke ens om han har någon
känsla för sin fars verk.»

Så isolerar sig Johan Ulfstjerna i en
atmosfär av missnöje, självförakt och
husligt gnat, naivt tacksam för det grova
smicker, som någon gång bestås honom.
Han fruktar i hemlighet sin son och
hoppas lika hemligt att denne skall upptaga
den diktargärning, som fallit ur hans egna
händer. Dock, den unge lever med hela
sitt hjärta i realiteternas värld. Han
ämnar bli sitt lands räddare och martyr, och
i stället för diktmanuskript finner fadern
på hans skrivbord ett politiskt testamente.
Men vid samma tillfälle bekänner Helge
kärvt och kort att han älskar sin fars
dikter. I sin ungdomliga rigorism har han
bara inte velat ockra på faderns svaghet
för smicker. Och med tårade kinder
griper Ulfstjerna sin sons hand och kysser
den: »Tack tack! Ser du, det var mitt
liv, det! Ja, det var mitt liv! Allt annat
är intet värt — intet! Varför har du ald-

639

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1931/0701.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free