Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Teatermuseet på Drottningholm. En programförklaring och en överblick. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
met vid invigningshögtidligheten. Åt de i
museisalarna utställda teaterhistoriska
dokumenten ägnade de tillstädeskomna, om
jag minns rätt, en välvillig men mera
flyktig uppmärksamhet.
Det är blott naturligt och riktigt att
Adelcrantz’ teaterinteriör även i
fortsättningen under de tio år som gått dragit till
sig huvudparten av de besökandes intresse.
Det har ofta sagts att den är det
förnämsta museiföremålet i teatermuseets
samlingar. Men den är också något mer än
ett kulturhistoriskt föremål. Den är ett
konstverk, och som varje konstverk en
syntes av skön form och emotionellt
innehåll. Adelcrantz har icke endast velat
bygga ett vackert och för sitt ändamål
brukbart rum, han har också avsett att
stämma till mottaglighet för den säregna
art av fantasiliv åt vilken rummet var
ägnat. Den svenska fattigdomen förbjöd
honom att därvid tillgripa det dekorativa
överdåd åt vilket hans lyckligare kolleger
i sydligare länder kunde hänge sig och
som understundom stegrades till
fullkomlig sinnesberusning. Teatern som festsal
har måhända aldrig förverkligats med en
trolskare fantastik än i den operasalong
Carlo Bibiena 1744 byggde för Lovisa
Ulrikas syster i Baireuth, markgrevinnan
Friederike Sophie Wilhelmine. Den står
kvar än i dag och för den besökande
främlingen in i en provins av samma i glömska
sjunkna skenvärld som den tjugu år yngre.
Drottningholmsteatern, men en provins
där fantasien talar ett annat och
sällsammare tungomål än hos oss — hela rummet
är en tung och fördrömd vision i
snärjande barockornamentik, utförd i guld mot en
i mörkt olivgrön marmorering hållen
prunkarkitektur. Adelcrantz’ interiör rör
sig med antydningar i föga dyrbart material,
den är stämd i en ljus och varm ton, som
det ägnar en halvt improviserad
sommarteater, och sluter sig osökt och vackert
kring den lika aristokratiska, men mera
av fransk esprit än italiensk sensualism
genomsyrade teaterkonst som odlades i
Adolf Fredriks och Gustav III :s Sverige.
Så intimt är denna teaterinteriör
förbunden med sin tids dramatik och scenkonst
att den ger oss en även rent
litteraturhistoriskt sett säkrare utgångspunkt för
en rätt förståelse av denna än några
tryckta eller skrivna dokument, och så
allmänfattligt är dess språk att det ännu i
dag omedelbart förstås av en och var.
Mindre snabbt fattad är måhända
innebörden av de teaterhistoriska dokument
som utställas i museisalarna —
dekorationsutkast, teaterplaner, rollporträtt,
dräkter, modeller, textböcker och vad
annat där finnes samlat.
Vad de utgöra eller föreställa är
visserligen i allmänhet klart nog. Den
excentriska esteticism som ibland kan göra en
modern scenbild njutbar endast för ett
fåtal invigda var i forna tider okänd. I
allt som rörde det yttre och visuella
åsyftade teatern förr i världen så gott som
undantagslöst allmänfattlighet, hur
aristokratiska än de uttrycksmedel kunde vara
med vilka den rörde sig och hur
begränsad publik den i vissa fall vände sig till.
Någon gång kunde det hända att detta
yttre och visuella vid en
teaterföreställning var det enda därav som fullt
förstods av publiken, som exempelvis i
medeltidens liturgiska drama eller i
barockens allegoriska jesuitdramer, vilka senare
i fråga om dekorativ prakt ej sällan
tävlade med furstehovens utstyrseloperor.
Dessa religiösa skådespel hade i båda
fallen budskap att framföra ej till den lärde,
utan till menige man, och i båda fallen
reci-terades dialogen på latin, alltså ett språk
som menigheten icke förstod. Vi ha där
ytterlighetsfall av en scenkonst som med
rent utvärtes medel förverkligade ideella
syften. Göra vi det tankeexperimentet att
vi ända in i minsta detalj kände den
materiella utrustningen av ett sådant jesuit-
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
