- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioförsta årgången. 1932 /
4

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Teatermuseet på Drottningholm. En programförklaring och en överblick. Av Agne Beijer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Agne Beijer

relationerna till historiska fakta av en helt
annan ordning. Ett dekorationsutkast av
Desprez, en croquis av Saint-Aubin kan
väl ur artistisk synpunkt sägas vara ett
slutet och färdigt helt, kan bereda oss
glädje som ren konst oavsett alla
associationsvärden. Teaterhistoriskt äro de
alltjämt dokument som kräva kommentar och
tolkning för att rätt förstås. Det
skönhetsvärde de kunna ha äger för
teaterhistorikern sin största betydelse därför att han
därur äger rätt att — efter noggrann
prövning av dåtidens scentekniska
resurser — sluta sig till skönhetsvärden hos
den aktiva teaterkonst till vilken de
hänföra sig, i det ena fallet som förlaga
för den målare som på ateliern överflyttat
utkastet till kulissväven, i det andra som
en konstnärs impression av en
föreställning som han sett.

Men innebär icke detta att erkänna de
utställda föremålens otillräcklighet en
självuppgivelse ur museal synpunkt?

Frågan kräver ett svar.

Till en början duger det kanske att
svara dels att utställningsföremålen
komplettera varandra och därigenom .samla
sig till en helhetsbild, dels att de
avsiktligt äro valda så att redan den
litteraturhistoriska utrustning med vilken
genomsnittsbesökaren är försedd bör räcka ett
ganska gott stycke, om han blott vill ta
den i bruk.

Men det svaret säger icke allt. Och
framför allt säger det ingenting om att
erkännandet, samtidigt som det ur en
synpunkt innebär en värdeminskning, ur en
annan och vidare synpunkt antyder en
värdeökning. En värdeökning enligt min
personliga syn så stor att det först tack
vare den är någon verklig mening i att
samla på teaterhistoriska dokument.

För att förklara vad jag menar nödgas
jag göra en tyvärr rätt lång omväg.

Vad är en dikt? Noga taget litet
trycksvärta på ett stycke papper. Som ideell

realitet existerar den först i det ögonblick
den läses av någon. Men i samma
ögonblick denne någon läser dikten nyskapas
den av honom. Och för varje gång den
nyskapas förändras den. De
associationskedjor som orden rulla upp äro icke
desamma hos två läsare, de äro icke
desamma ens hos samme läsare vid de olika
tillfällen han läser dikten.

Nu måste det ju också förhålla sig så
att även som historiskt faktum, som ett
av de kugghjul i det fördolda vilka
förflyttat visarna på utvecklingens urtavla en
större eller mindre bråkdel av en
millimeter, betyder en dikt något först som inre
bild hos dem som poetiskt upplevat den
och genom denna upplevelse tagit intryck
av den. Vid närmare påseende
förflyktigas alltså själva forskningsmaterialet för
litteraturhistorikern från en rad ganska
påtagliga samlade verk på bibliotekens
hyllor till imaginära upplevelser hos
människor som levat för århundraden, kanske
årtusenden sedan. Ser man, som rimligt
är, litteraturhistorikerns förnämsta
uppgift i att klarlägga historiska
sammanhang på den andliga odlingens område,
nödgas man samtidigt fastslå att detta
sammanställningsarbete måste föregås av
ett annat arbete som sannerligen icke
ställer ringa krav på sin utövare:
återförvand-landet av det tryckta ordet till en ideell
realitet av samma ordning som det ägde
den gång det gjorde sin tjänst i den
historiska utvecklingen. Tekniskt sett
betyder detta ett återknytande till ordet av de
intellektuella, visuella eller emotionella
associationer med vilka diktaren hade rätt
att räkna hos sina läsare.

De flesta, i fråga om den stora och
levande dikten de avgörande associationerna
har historikern lika väl som den samtida
läsaren att hämta hos sig själv. Den dikt
vi kalla klassisk bär detta namn därför att
den vädjar till läsarens erfarenhet av de
makter i tillvaron som icke sättas ur funk-

4

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free