- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioförsta årgången. 1932 /
24

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur några anteckningar. Ett kvickhuvud. Enlevering och romantisk kärlek. En allvarsman och hans död. Av Verner von Heidenstam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

V e r n e r von Heidenstam

är utan minsta tvivel du, men ett
spelkort rår inte för att det blev kastat på
bordet i en dålig giv.»

Den trolöshet med vilken kvinnorna
där ute narrade eller tvingade sina män
att uppfostra som egna barn de
gökungar, som andra lagt i deras bo, hade
ingivit honom skräck för äktenskap. Han
hade sett hur sådana gjordes upp i
familjerådet och hur gemensamma
börds-och penningeintressen sedan höllo ihop
formen, om den också var aldrig så
trasig och möglig inuti. Det tilltalade hans
praktiska sinne och hans blick för latinsk
reda och ordning, men på samma gång
kände han, att han ej var någon romare
utan en german, som mindre såg till
sleven än till vällingen, och han begärde
uppriktighet. Folkets prat brydde han sig
inte om men dessmer om sin övertygelse.
När han kom hem, tog han utan
legalisering en ung flicka till husfru. Hon var
från ett fattigt hem. Fadren var
verkmästare vid Rörstrands porslinsbruk och
hade en tid hållit klädstånd; modern
däremot tillhörde en känd värmlandssläkt. De
förde nu stort hus i Stockholm med tio
tjänare och, när barnen växte upp,
informatorer och guvernanter. Ingenting låg
honom mer om hjärtat än att deras söner
och döttrar skulle bli kunniga och
upplysta. Hon var ömsint, glättig, vacker och
intagande. Han började nästan skjuta
ifrån sig gamla skrupler och komma på
andra tankar.

Husets vänner brukade emellertid mötas
hos honom till små filosofiska samkväm
för att kring en flaska Constantia
avhandla liv och död och politik och
ekonomiska företag, ända till dess vaxet flöt i
ljuspiporna kring nedbrunna vekar.
Kvicka skämt lekte med orden, och i
förstone märkte han knappt, att hon började
sitta uppe längre än förr. Helst lyssnade
hon till en ung expeditionssekreterare i
konungens kansli, som alltmer lågmält och

förälskat talade om Rousseau och
känslornas rätt. Det var ett hett blod tappat på
den mannen, och vad det led kom det
storm och oro i huset.

Då händer det en dag, när vårfåglarna
kvittra på kyrkogårdarna, att han vid ett
hemligt avtalat klockslag enleverar henne
från hennes hem. Den övergivne blev
förkrossad. Inte ens när han satte sig att
läsa i Henriaden, kunde han somna. Han
lovade sig, att han till och med skulle
varna sina egna döttrar från att
någonsin sätta en slät ring på sitt finger. Det
gjorde han också, men de hade sina egna
huvud. Småningom tog han sig samman
och satte upp ett testamente, som med sin
fasta handstil, sin klarhet och sina tankar
också på den, som hade övergivit honom,
vackert lyste upp hans karaktär inifrån.

Medan han i den första bestörtningen
ännu villrådigt gick av och an i sina
många rum, skyndade de unga i vinande
trav från det ena skjutshållet till det nästa.
Över dem stod en vårens båge av vita
moln, och på den dansade keruber. Hade
de två flyktingarna kunnat ana, när de
susade förbi Västerljungs lantliga kyrka,
att där skulle de sida vid sida en gång
sova sin sista sömn, då hade de tryckt sig
ännu närmre intill varandra med ögonen
fuktade av lycka.

Skogen tätnade, vägen smalnade mellan
mossiga stenrös och kullblåsta stammar
och ville aldrig ta slut. Äntligen slingrade
den fram under ekar och blomsterbuskar
till den förälskade rövarens gård Dalbyö
vid Östersjön. Gömd och glömd låg den
med sitt lilla idylliska hus, omfluten
av-bergsvikar med svart vatten. Det sades,
att smugglare där förut hade haft ett näste,
och i salsgolvet fanns ännu den lucka,
genom vilken de hade hissat ned och dolt
sitt bvte.

Här långt borta från världen i den
vildromantiska boning, där inga tråkiga
bokhyllor med d’Alembert, Diderot och Mar-

24

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free