- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioförsta årgången. 1932 /
25

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur några anteckningar. Ett kvickhuvud. Enlevering och romantisk kärlek. En allvarsman och hans död. Av Verner von Heidenstam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ur några anteckningar

montel kantade väggarna, kände hon sig
lycksalig och fri som en herdinna.
Utanför en grotta i parken läto de slutligen
viga sig.

Hon födcle honom tio barn, varav dock
inte alla nådde mogen ålder. Själv kom
han knappt längre ihåg sina forna
drömmar om befordran och upphöjelse som
ämbetsman. Men åren gingo, och hur det
var, drogs han in i tidens stormiga
händelser. Med samma värme som han
älskade, slöt han sig till revolutionspartiet, och
det var hans äldre broder, som fick det
förtroendevärvet att föra den avsatta
kungafamiljen till Baden. Själv blev han
en duktig landshövding i Nyköping. Hon
hann likväl knappt mer än att där börja
ordna deras nya hem, förrän hon
överraskades av döden. Flere lutande
minnesstenar i skogsparken på Dalbyö vittna
dock ännu med sina inskrifter om vad hon
betydde för honom och deras barn. På en
sönderbrusten häll, som nu ligger i gräset,
äro fyra ord ännu läsliga. De lyda: »Hon
dog som moder.»

Så slutade min morfars mors
levnadssaga.

När min morfar hade växt upp och hans
far sov under kyrkgolvet i Klara, såg han
strängt på händelserna omkring sin
barndom. Det är rörelsens lag, att det ena
släktledet står främmande för det andra
och är kanske lika nödvändigt som att
vattenhjulet vänder sig. Tidens vindar
hade kastat om. Hans längtan gick ej till
Voltaires och Rousseaus sarkofager i
Sainte Geneviève utan till Winckelmanns
och Goethes Rom. Med en liten
taylorpistol i vardera stövelskaftet och kassan
i en grön väska på höften begav han sig
ut på sin långa färd. Knappast någonsin
har väl poesiens himmel välvt sig blåare
över Italien än då. På Roms korso åkte
den ärevördiga madame Letitia, Napoleons
moder, med sin vackra dotter Pauline, i
osterian vid Fontana Trevi satt Thor-

valdsen med arbetsblusen på och
vederkvickte sig, och utanför stadsportarna
lurade pittoreska rövare. Blott ett par år
hade hunnit gå, sedan Fra Diavolo
avrättades på Neapels torg.

Vår svenske resenär har en smula
anlag för ritning och tecknar flitigt
akvedukter och valvbågar med spetsig penna,
som det då var tidens prydliga maner.
Från kratern på Vesuvius skriver han
några rader på en papperslapp till en ung
fröken i Sverige, som han är hemligt
förlovad med, men utan ett enda svärmiskt
blomsterord och lugnt som till en kamrat.
Medan han i Pisa går och undrar om inte
det lutande tornet kan finna på att ramla
just då, brukar den vintern en stund före
solnedgången en munter kavalkad dra
förbi domen med Bvron och Shelley i
spetsen. Mötte han den, såg han den, brydde
han sig om den? Om allt detta har hans
brev inga ord men dess fler om
hemlängtan. Han trivs ej med att resa. Han
är en huslighetens man, som vill ha
ansvar, plikter, myndighet och ett rotfäst
liv på en torva, som är hans. Han blir
förnärmad, då gränsvakterna rota i hans
kappsäck, som vore han en tjuv. Vad mena
de, när de sätta sina svarta tummar på
hans snövita pass? Befaller inte där på
hotfullt latin NOS CAROLUS
JOHANNES, DEI gratia, Svecorum,
Norvego-rum, Gothorum, Vandalorumque Rex,
alla främmande stympare att veta skäms!
I avskedets stund hoppar pennan upp i
hans vreda hand, och han skriver till dem
där hemma: »Tvy ett sådant land!»

Hon, som hade fått hans rader från
Vesuvius, satt nu en sen vårafton i sitt
flickrum och drömde. Då får lion höra
smygande steg nere på trädgårdsgången.
Gömd bakom fönstergardinen ser hon en
underlig skepnad, som alldeles överhöljt
sig med sin slängkappa. Hjärtat är nära
att stanna men ömsar i stället takt och
slår fortare än någonsin, ty ur kappans

25

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free