Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Goethestadier. En sekularbetraktelse. Av Klara Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kl a 7- a y o han s o n
Das hat aber gar nichts zu sagen:
Denn mir behagt’s in alten Tagen,
So wie es mir in jungen behagte,
Dass ich nach Alt und Jung nicht fragte.
Ohövligare festföremål har aldrig
mängden besvärat sig för, men valet var
nu en gång avgjort, och om diktar
excellensen ibland bröt sig ut ur sin roll på
grobianmaner fick inte det störa
programmet. Såväl fiender som dyrkare hade
intresse av att föreställa sig den upphöjde
fal för reverenser som andra gudar.
Men det kom en högtidsdag då Goethe
fredligt visade sig för allmänheten i den
värdiga ståt och ro som anstod hans
offentliga uppgift. Klädd i vit atlas och
juvelkedjor, med lagerkvistar om pannan,
bestrålad av kandelabrar och omgiven av
åtta man hedersvakt höll han mottagning
för vem som ville komma, och det var
ansenliga skaror som under några timmar
defilerade genom det exklusiva residenset
vid Frauenplan. Man kunde stirra honom
i ansiktet utan bävan, ty de sköna och
outhärdliga ögon som Heine hade hållit för
Weimars enda sevärdhet öppnades ej mer.
På eftermiddagen vigde
storhertigdö-mets högste kyrklige ämbetsman,
generalsuperintendenten Röhr, i det furstliga
mausoleets kapell sin meddignitärs stoft
åt förgängelsen men hans själ åt ett ovisst
öde. Parentatorn stramade nämligen i
slutorden upp sig till ett kristligt allvar som
inte förfelade att sprida kuslig stämning
i församlingen. Efter bokstaven var det
ingenting värre än allmängiltiga fromma
grif tetankar som yttrades; men då talaren
betonade att den hädangångne hade haft
sin del av mänskonaturens lyten och
skröpligheter lyckades han sakta antyda
att denna del var dryg, och till sist, när
han påminde om det kritiska läge vari
vederbörande just nu våndades, där han stod
inför den heliges och rättfärdiges domstol,
instämd att avlägga räkenskap för sina
många pund, hördes i det yrkesmässiga
åkallandet av nåd och förbarmande en fin
skiftning av misströstan om processens
utgång.
Mullrade inte en röst ur sarkofagen?
Gar nichts Neues sagt ihr mir!
Unvollkommen war ich ohne Zweifel.
Was ihr an mir tadelt, dumme Teufel,
Ich weiss es besser als ihr!
Så lugubra och anstötliga scener —
denna lit de parade och denna likpredikan
•— förtjänade knappast att hugfästas ifall
de inte rymde en tänkvärd representativ
betydelse. Folkmassorna som festligt
upprymda trängdes till förevisningen av en
stor mans förstenade skepnad kommer nu
igen efter hundra år mera välklädda och
städade för att fira ett namn. Och
offici-anten som under gudliga bilder och
talesätt anbefallde denne stores moraliska
habitus åt medmänskornas dygdiga
indignation frambar därmed en värdesättning
som längesedan hade börjat slå igenom
och av vilken några bleka spår kan
återfinnas ännu i detta sekel.
Den tyska ungdom som hade vuxit upp
under Napoleonsvälde och befrielsekrig, i
romantikens och den nyfödda
nationalismens känslosfär, kort sagt ungdomen i
Schillerkrage, kunde självklart inte
uthärda Goetheregementet, en klippa mot
vilken moderna idéer och friska ambitioner
bröt sig i skum. Denne överårige
littera-turmonark nöjde sig nämligen inte med
rollen av bekransad idol: han strävade
vidare som hade han ett rykte att erövra,
och hade man någon tid hämtat tröst ur
symtom på åderförkalkning i hans
auk-torskap satte han plötsligt ett nytt rekord
att förtvivla över. Hur länge skulle man
behöva tåla att en gengångare från det
med blod och eld förgjorda tidevarvet
hinsides revolutionen spökade bland dem
som i naturens ordning hade övertagit
rätten att leva?
Så kom det sig att sista decenniet av
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
