- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioförsta årgången. 1932 /
31

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Goethestadier. En sekularbetraktelse. Av Klara Johansson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Goethestadier

Goethes jordiska tillvaro utsattes för en
upprorsrörelse som gjorde större ravager
än litteraturhistorien brukar låtsa om.
Agitationen inleddes av unge pastor
Pustkuchen med nidromanen »Wilhelm
Meisters Wanderjahre», vars första del
utgavs kort före det legitima verket. Som
en intellektuell välgärning, ett befriardåd
blev den hälsad inom det litterära skrået;
publiken köpte den begärligt och
inhämtade på roande sätt en lättillgänglig
totalvy av den evinnerligt förbryllande Goethe.
Nu vaknade frimodigheten på många håll
och kanter. De tidsenliga skribenterna
fullföljde med eldig iver Pustkuchens
mission, propagerade hans åskådning och
utarbetade den till en trosartikel som skulle
bli den givna grundvalen för ali
Goethe-dryftning. Över hopen reste sig som de
hätskaste och skickligaste två betydande
kvickhuvuden, Ludwig Börne och
Wolfgang Menzel, av vilka den förre ännu
kvarlever som en mindre klassiker,
medan bara någon enstaka specialist
bläddrar i den senares storvulet anlagda
kulturpanorama Die deutsche Literatur av
1828 och häpnar över den Goethebild som
står infogad i detta reputerliga
sammanhang.

I vilket skick utgick den gamle
mästaren ur de många händernas
målmedvetna fingrande? Hans officiella rang
förblev oantastad; hans parnassiska
överhöghet var ett både öppendagligt och mystiskt
faktum, som inte längre kunde åtkommas
med resonemang. Men de drag i denna
härskarfysionomi som först frapperade
nytvagna ögon, antikristlighet,
ofoster-ländskhet, immoralism, lät sig styrkas
med otaliga belägg ur hans skrifter och
skvallerkrönikan. Nu kunde ju till
äventyrs dessa redervärdiga tendenser ha
smyckat Goethe med en diabolisk
härlighet lik den man hade tillerkänt Napoleon
och Byron, men den risken var förebyggd.
Röjde inte vid flyktigaste överblick den

långa räckan av hans alster, denna
skimrande provkarta på genrer, former,
motiv och idéer, där ingen personlig linje
spårades, att den härrörde från en
individ utan medelpunkt, utan hållning, utan
karaktär? Geni var Goethe alltså inte,
bara en vidunderlig talang, i stånd att
utstyra allt vad han rörde vid — och det
var mestadels orena eller triviala stoff -—
med en förförisk ordkonst och därtill
begåvad med säkert väderkorn för den
allmänna smakens växlingar. Om inte denna
kombination till fullo förklarade hans
triumfer kunde man med Börne .åberopa
en irrationell faktor: den exempellösa tur
som hade gjort det möjligt för en virtuos
och modepoet att »i sexti år efterapa
geniets handstil utan att bli upptäckt».

Som hans diktning, så hans liv.
Obesvärad av idealtörst, okänslig för det
översinnliga, oberörd av släktets nöd hade han
i vackert väder och med en konnässörs
njutningskonst passerat genom sina
säsonger, tills han slutligen i liknelse av
en epikureisk gud anteciperade
odödlighetens privilegier.

I den stundande påskveckan, då
Weimar och världen skall hölja med skönaste
kransar den kista i Fürstengruft över
vilken Weimars biskop lyste så tvetydig
välsignelse, borde mitt under sekularjublet
en liten betraktelsekvart anslås åt minnet
av den smädarhord som följde Goethe till
graven. Han har själv uttryckligt önskat
att få detta sällskap efter sig genom
tiderna, och det med djupt fog.

Den föreslagna uppbyggeisen finge inte
lämna ringaste rum åt ädel fasa över ett
gånget släktleds gemenhet eller spelöje
över dess förnaglade fattningsförmåga.
Nej, vi skulle rikta en skygg och sorgsen
blick på dessa olyckliga Goethetolkare,
medan vi tankfullt frågade vårt innersta
efter garantin för att vi skulle ha bestått
provet att vara olympierns samtida, och
så avsluta andakten med ett skamset be-

31

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free