Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Goethestadier. En sekularbetraktelse. Av Klara Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klara Johanson
hade ungefär kunnat göra, så sätter detta
talangfulla sysslande med litterärt
allmängods ingen fläck på hans genialitet utan
intygar fastmer på sitt vis den ominösa
brådska varmed unge Goethe syntes
bestämd att genomlöpa sina hundra
möjligheter.
Ut i marknaden kom ju under de
ymniga åren i 1770-talets förra hälft endast
en bråkdel av hans diktning. Publiken
fick njuta det saftiga krönikespelet om
riddar Götz med järnhanden, tragedin
Clavigo, en färsk sensationshistoria
omsatt i god teater, och framför allt
romanernas roman, Die Leiden des jungen
Werther. Vad som för övrigt fanns att
tillgå, ett par dråpliga dialogiska
litteratursatirer, några kringspridda versstycken,
som ohört varslade om en sångare hors
concours, lämnade knappast nämnvärda
bidrag till debutantens berömmelse.
Men genom hans bekanta och bekantas
bekanta bland skönandar utsipprade
spännande notiser från diktarverkstaden, där
en mängd makalösa ting låg fullbordade
eller var i görningen. Till de senare hörde
ett humoristiskt epos i knittelvers, Der
ewige Jude, otroligt djärvt i konception
och stilton, vidare ett Prometeusdrama,
den skapande konstnärens hänsynslösa
självdeklaration, och —• det förnämsta —
en av patos och fars, realism och trolltyg
övermåttan sällsamt blandad pjäs om den
populäre doktor Faust. Redan hösten 1774
kunde en litteratör, som hade haft lyckan
att höra skalden läsa detta underverk,
förklara det »nästan färdigt».
Och nästan färdig ansågs Goethe själv
av somliga. Iakttagare på nära håll
befarade att han förtärdes av sin egen eld.
Andra, mera avlägsna och mindre
intagna, fann det inte sannolikt att en så
abnormt obalanserad mänska som denne
celebre yngling faktiskt och notoriskt var
kunde räcka länge: han måste få en osäll
ändalykt eller stadga sig till någorlunda
ordinär samhällsvarelse. Med bästa vilja
mäktade ingen föreställa sig en framtid
som svarade mot hans blixtrande intåg i
offentligheten.
Den väntade krisen kom ju mycket
riktigt, men på tvärs mot mänsklig
uträkning. Tjugosex år gammal uppgav Goethe
på en gång sitt ansvarsfria liv som
hemmason, sin obemärkta advokatverksamhet
och sin sensationella författarkarriär —
för att inta sin orimliga plats vid den
adertonårige hertig Karl Augusts rådsbord.
Allmänt förutsågs att de bägge ystra
pojkarna inom kort skulle stjälpa
Sachsen-Weimar-Eisenach över ända, tills det
småningom blev svårmotsägligt att Goethe
skötte sig korrekt och nitiskt som minister.
Titeln geheimeråd satt snart som gjuten
på honom.
Vad litteraturhistorikerna kallar »den
unge Goethe» var alltså slut. 1820- och
30-talens moralistiska kritiker skulle
kungöra att han hade gått under genom ett
syndafall och den makliga
respektsperson som släpade hans namn vidare i sin
förtorkade själ bar straffet för ett svek
mot alla heliga andar.
I verkligheten begynte nu den livskamp
med vilken diktaren i de nyss anförda
verserna ur West-östlicher Divan en
gång-skulle legitimera sig vid paradisets port.
Kämpat hade väl aldrig den unge Goethe.
Det »krig och uppror» som enligt
Knebels diagnos beständigt rasade i honom
och som slog ut i skrämmande bisarra
åthävor var ett naturförlopp, var
barnsjukdom, växtvärk. Han snurrade passivt
med i sina krafters och lidelsers tumult.
Men ett radikalt luftombyte och en
sagolikt förändrad levnadsställning väckte
ambitionen att överta ansvaret för dessa
oroselement.
Ägde vi inga privata aktstycken från
den skarpt avgränsade tioårsperiod som
rymmer Goethes egentliga ministerskap
skulle man ta för givet att den stormiga
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
