Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Goethestadier. En sekularbetraktelse. Av Klara Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Goethestadier
anden traktade efter ingenting annat än
hygienisk bedövning i hårt prosaiskt
arbete. Undan för undan lassade han på sig
så många departement och förordnanden
och extrauppdrag att Herder, den alltid
gallige, med rätta kunde kalla honom
huset Weimars faktotum. Finanser och
militärväsen, gruvdrift och
byggnadsverksamhet, vägar och vattendrag stod under
hans vård och likaså — ej officiellt —
hovets amatörteater, där pjäsleverans var
den minst krävande av hans mångahanda
funktioner.
Men hur ser denne överhopade
»Ge-schäftsmann» och societetshjälte ut på
insidan? Från inget annat skede av hans
tillvaro har en sådan mängd själsbikter
bevarats, dunkla dokument för det mesta
visserligen, riktade till en adressat som
antogs förstå knappt halvkväden visa.
Det var också något outsägligt som
försiggick, och att följa det vore som att
höra gräset växa. Den hemliga utveckling
man får skymta förefaller som en
metamorfos på samma gång organisk och
viljevaket styrd. Karaktären Goethe vill
forma sig . . .
Genom denna långsamma, intensiva
da-ningsprocess fortlöper det ungt svärmiska
från slyngelåren som drivkraft. Nu får
det inte längre rusa på måfå och jaga
vind: för säkerhets skull har han
deponerat sina lidelser i klump hos en synbar
fantasigestalt, en fylgja, ur vars
aktsamma händer han dagligen får dem
tillbaka i förklarad form: som strävan till
ädelskön mänsklighet. »Still» och »rein»
blir lösensord, och mitt i ämbetsjäktet kan
han uppleva långa stunder av ro »über
allen Gipfeln». Den fagra hjälpillusionen
gjorde sin tjänst. Om Goethe och fru
von Stein längre fram hade kunnat mötas
i ett förtroligt skymningsprat, så skulle det
ha legat till hands för dem att säga
varandra kontentan av den lilla
epigrammatiska dikten Erinnerung:
Wir irrten uns an einander:
Es war eine schöne Zeit.
Ute i världen började man upphöra att
räkna Goethe till de levande författarna.
Han hade några månader före sin
utnämning tagit avsked av publiken med
kärleksdramat Stella, ett numera
onjutbart opus, vilket i alla fall rörde upp
skandal med sin bigamistiska upplösning.
Men Weimarsocietén hade glädje av sin
hovpoet, som så prompt förfärdigade spex
och feerier till furstliga födelsedagar, och
vidpass ett halvt dussin betrodda läsare
fick del av intressanta manuskript.
Inte bara äckel för det besvärande, på
plumpa och naiva missförstånd grundade
rykte som förföljde Wertherdiktaren
avhöll Goethe från att lämna sina saker till
trycket. Han famlade på nya vägar, han
var osäker som en väckt sömngångare.
Lyriken som svallade genom hans inre liv
kristalliserade sig väl i några
oförgängliga verser — där sveks han aldrig av sin
genius — men verk de longue haleine ville
inte riktigt lyckas. De gigantiskt anlagda
fragmenten från Frankfurt kunde han
inte reflektera på att fortsätta, de hörde
det förgångna till. I stället hopade sig nya
brottstycken, bland dem romanen
Wilhelm Meisters theatralische Sendung, och
provisoriskt avslutade arbeten som
Iphigénie och Egmont. Mycket överdrift låg
inte i Wielands påstående: »Olyckan med
Goethe är att han aldrig kan göra
någonting färdigt.»
Med en sak blev han dock färdig, och
det var statstjänsten. De inre
överläggningar som ledde därhän, så sekreta att
de inte ens anades av hans skyddsande,
måste ha varit långa och ytterst kvalfulla,
eftersom han inte visste sig annan utväg
än en krasch. Geheimerådet rymde!
Det var Goethes djärvaste och sista
ungdomsäventyr. Med berått mod och på
dödligt allvar kastade sig den
högtupp-satte, vittberömde tillbaka i ett utgångs-
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
