Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den återuppståndne Caliban. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-^KPga- -
© © © m © © © © © © © © © © ©
Den återupftståndne Caliban
Av Hans R ti in
y V ÄR THOMAS MANN under
kriget i sin märkliga bok »Betrachtungen
eines Unpolitischen» såg sin tid djupt och
bittert i ögat, samlade han uttrycken för
allt, som väckt hans motvilja, i skildringen
av en typ, som enligt hans mening bättre
än någon annan anger tidens signatur.
Typen kallade han »der Literat». Onda
människor, som det dessvärre ges många av i
denna värld, ha antytt att det är hans
egen broder Heinrich som tjänat som
modell. Sant eller uppdiktat, är det ett
lysande porträtt av en oss alla förtrogen
person Thomas Mann här givit. Han
skildrar en individ, som alltid precis vet
vad ögonblicket kräver och som också
strax är på det klara med, huru han har
att ställa sig. Själv är han egentligen
ingenting, han endast dömer — en
behändig, en avundsvärd människolott. Ty huru
lätt, utropade Thomas Mann, har icke den
endast dömande att alltid hoppa i den
rätta båten, att aldrig försumma
anslutningen, att alltid befinnas marschera arm
i arm med den nyaste ungdomen!
Detta var för bortåt femton år sedan.
Nu har Thomas Mann, vars öde det
synes ha blivit att djupare än de flesta
genomleva och genomlida nutiden, fångat
dragen av en annan typ, också den rikt
företrädd ibland oss. I sitt vida
kommenterade tal i Beethovensalen i Berlin den
17 oktober 1930 har han tagit fasta på
ett allt allmännare vordet själsläge; som
innebär en brytning med en tidigare
kulturmiljös idévärld, med idéer sådana
som frihet, humanitet, fördragsamhet,
framsteg — dessa en gången tids stora
ord. Vad man i stället höjer på sköldarna
är det som ligger i de omedvetna,
instinkt-styrda djupen. Det är själsdunklet, det
undermedvetnas heliga födslodjup man går
tillbaka till. Anden, den ljusspeglande,
som ännu i går var människolivets
stolthet och krona, stämplas rent av som en
livsmördande makt. Företrädare för
denna naturreligion med orgiastiska tendenser
finner Thomas Mann inom alla
kulturområden. Men det är i politiken denna
typ sätter sina verkningsfullaste spår.
Det är mig obekant, huruvida Thomas
Mann sökt utreda förhållandet mellan
dessa vid olika tidpunkter avritade typer.
Det skulle icke förvåna mig om han gjort
det, ty utan tvivel rör det sig här om två
anförvanter, som inte sitta långt från
varandra på samma gren av ett
gemensamt släktträd.
När Thomas Mann tog på kornet den
skrivande vindflöjeln, för vilken synden
mot den vind som blåser är synden mot
den Helige ande, så stod för honom en
variant av en människotyp, som den
psykologiska forskningen efterhand
kringgärdat med allt fastare bestämningar och
som där undfått namnet den nihilis-
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
