Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Attiska gästabud och attiska bordsvisor. Av Emil Zilliacus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emil Zilliacus
orm och vridit nacken av den ringlande
reptilen, så att den nu hänger där rak
och slak.
Med ormen i sina klor
talade krabban och sade så:
Rak bör vännen vara och ej
följa slingrande tankars stig.
Att gästabudens poetiska instrument
icke saknade erotiska strängar är
självklart. Sådana anslås emellertid i
överraskande få visor i den samling det nu
är fråga om. Och hur hövisk och
behärskad tonen är framgår av följande två
strofer, som höra ihop och utgöra ett slags
motstycke och komplement till varandra.
Ack om en vacker lyra jag var,
en lyra av elfenben,
som vackra gossar bure omkring
vid vingudens fest under sång och dans.
Ack om ett vackert smycke jag var,
ett ståtligt smycke av guld,
som en vacker kvinna bar kring sin hals,
en kvinna med fläckfritt sinne och rent.
En verkningsfull bakgrund för ett
burleskt och parodiskt skämt som detta:
Svinet går med ett gott
ollon i mun,
men vill ett annat ha.
Jag har en vacker och ung
flicka i knät,
men vill en annan ha.
Och hela den växlande och
mångskiftande symposionstämningen, inspirerad av
vin och älskog, svängande mellan
reflekterande allvar och yster lek, synes mig
fångad i dessa rader:
Drick med mig och var ung,
älska med mig,
kransa med mig ditt hår!
Rasa med mig när jag
rasar, och var
klok när jag själv är klok!
Sympotisk poesi av detta slag är det
emellertid gott om i clen grekiska lyriken.
Sällsynta däremot och av synnerligt
intresse äro några politiska bordsvisor, ett
antal skolier, som samtliga direkt hänföra
sig till politiska händelser och
förhållanden i Athen under den senare delen av
det sjätte århundradet, tyranntiden, det
halvsekel av ekonomiskt och kulturellt
uppsving och i stort sett milt och klokt
styre, under vilket Peisistratos och efter
honom hans söner Hippias och
Hipparchos innehade makten. En av de förste,
som gjort ett försök till resning mot
härskaren, var en man vid namn Kedon.
Om hans upprors f öretag veta vi
ingenting närmare. Men det levde länge i
folkets medvetande, och till hans ära sjöngs
vid de attiska gästabuden ännu långa tider
efteråt följande distichon:
När åt behjärtade män man skänker vinet i
bägarn,
glöm ej, munskänk, att då fylla åt Kedon en
skål.
Bättre underrättade äro vi om ett av
de omstörtnings försök som företogs av
Alkmaioniderna, den av Peisistratos
lands-förvista och i landsflykten konspirerande,
inflytelserika aristokratfamiljen. Den här
som de samlat ryckte norrifrån in i Attika,
i hopp om att med tillhjälp av en
folkresning kunna bemäktiga sig Athen och
fördriva Hippias. Den allmänna resningen
uteblev emellertid, och emigranterna
kommo inte längre än till Leipsydrion på en
av Parnesbergets sluttningar. Där
förskansade de sig tillsammans med ett antal
anhängare från Athen, men blevo efter
ett förkrossande nederlag tvungna att
uppge sina positioner och draga sig tillbaka.
Minnet av denna tilldragelse och av
upprorsmännens tapperhet slocknade icke
bland deras meningsfränder i Athen och
finnes förevigat i ett vackert skolion, som
uppenbarligen mycket länge utgjorde en
av de mest omtyckta bordsvisorna vid de
aristokratiska kretsarnas symposier.
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
