Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Attiska gästabud och attiska bordsvisor. Av Emil Zilliacus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emil Zilliactis
kanephoros, korgbärerska, taga del i ett
festtåg. Då beslöto Harmodios och hans
vän och beundrare Aristogeiton att
hämnas, den förre kränkt på sin systers och
egna vägnar, den senare upptänd av
svartsjuk vrede. Förverkligandet av sin plan
uppsköto de till ett Panatheneiskt festtåg
— ett sådant som vi känna från
Parthenonfrisen —■ emedan deltagarna buro sköld
och lans, och de för att kunna övermanna
tyrannernas livvakt måste räkna med
beväpnat bistånd från medborgarnas sida.
Men medan processionen ordnade sig
nere i staden sågo Harmodios och
Aristogeiton en av de sammansvurna i
vänskapligt samspråk med Hippias. I tron att de
voro förrådda gingo de då lös på
Hipparchos och stucko ned honom. Harmodios
dräptes omedelbart av tyrannens
drabanter, Aristogeiton undkom, men blev
senare infångad och avrättad. Och hela
resningen kvävdes i sin linda. Hippias lät
avväpna deltagarna i festtåget samt
anhålla alla som buro dolkar eller annars
voro misstänkta.
Harmodios’ och Aristogeitons dåd hade
alltså framsprungit ur personliga och
privata bevekelsegrunder, och det bragte icke
heller det Peisistratidiska enväldet att
vackla. Befrielsen kom några år senare
och på andra vägar, genom de
landsflyktiga Alkmaionidernas och Spartas
förenade åtgärder.
Aristokraterna voro tyrannväldets
egentliga och naturliga motståndare, och det
ligger i sakens natur att Harmodios och
Aristogeiton i deras kretsar kommo att
åtnjuta popularitet och beundran. Men
efter demokratiens slutliga genombrott
började man, genom ett slags förskjutning
i det allmänna medvetandet, betrakta dem
icke blott som frihetens martyrer utan
rent av som Athens befriare. De som
verkligen störtat och fördrivit Hippias —•
Alkmaioniderna och spartanerna —
kunde av naturliga skäl icke räkna på folk-
gunst i den unga och självmedvetna
republiken. I stället dyrkades
»tyrannmördarna» som nationella skyddsgudar eller
heroer. Polemarken förrättade årliga offer
till deras ära, deras familjer intogo en
viss privilegierad undantagsställning. På
torget i Athen restes till deras
förhärligande tvenne statygrupper av brons, i
vilkas närhet det var i lag förbjudet att
uppställa andra hedersmonument; av den ena
av dessa minnesstoder äger som känt
museet i Neapel en marmorkopia som visar
oss tyrannmördarna gående till anfall, den
ene med höjt svärd och den andre med
dolk i handen.
Och vid symposierna sjöngs deras lov
och prisades deras gärning när lyran eller
myrtenkvisten gick från man till man.
Hur vanliga dessa Harmodiossånger voro
och vilken betydelse man tillmätte dem
framgår av den omständigheten, att man
stiftat en lag för att skydda dem mot
missbruk och förvrängning: det var vid straff
förbjudet att tala illa eller på ett
förklenande sätt sjunga om Harmodios och
Aristogeiton. I en av Aristophanes’
komedier äga vi till och med ett exempel på
en sådan lagstridig och parodisk
behandling av detta i viss mening fridlysta ämne.
Vår attiska visbok innehåller icke
mindre än fyra små Harmodiossånger, fyra
strofer i samma vanliga skolionform som
hymnerna i samlingens början. Av allt
att döma utgöra de icke delar av en större
dikt, utan fristående variationer över det
populära temat, ett belysande exempel på
det sätt varpå skolionsångarna varierade
ett sådant ämne. Den första av visorna
har följande lydelse:
Jag skall bära mitt svärd i en kvist av myrten
som Harmodios och Aristogeiton,
när de stucko ned stadens tyrann,
skänkande åter Athen lagbunden frihet och rätt.
Detta är alltså en demokratiskt
rätt-trogen version av sången. En annan strof
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
