Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Sigfrid Siwertz. Av Artur Möller. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Möller
riefred. Men man glömmer inte ett par ord
vid avskedet i Paris:
— En kvinna måste ljuga ibland. Lika
visst som hon inte kan gå naken.
Det stora varuhuset (från 1926) är en
roman vars omfång, accessoarer och
personallista står i proportion till dess titel. Många
ansikten och öden äro här blandade om
varandra, men författarens största triumf är att
han lyckas lära oss känna några av dessa
individer och livligt intressera oss för dem. De
bli levande människor efter hand, dessa
avdelningschefer, fönsterdekoratörer och
expe-ditriser — ja även mannekängerna. Och
läsarinnan —• ty »Det stora varuhuset» är dock
främst en bok för dampubliken — får som
i de gamla ordentliga romanerna klart besked
om envars öde, somliga dö, somliga bli
lyckligt gifta, andra olyckligt, men allt redes ut,
ingen tråd tappas bort.
Och änskönt världskrig och kristid utgöra
bakgrunden, är det ingen rundmålning på
svart botten som »Selambs». Tvärtom är
grundtonen fryntligt optimistisk, det går alla
rättskaffens personer väl, och ett par av de
något tvivelaktiga klara sig också. Den
svidande satiren i »Selambs» har efterträtts av
en frodig humor, vilken mera uppfattar
människorna som en smula komiska än
egentligen ondskefulla, som gläder sig åt deras små
egenheter och överser med deras snedsprång.
»Grundtonen var ändock det jämna varma
husliga yllets», säger författaren i sin
skildring av reaktionen mot »sidenperiodens»
extravaganser. »Men låt oss inte förakta det
banala. Det motsvarar i allmänna
sammanlevnader vad massa och gravitation äro inom
fysiken.»
Man förstår så väl, att denna roman väckt
livligt bifall i England och Amerika. En
kritisk läsare tycker sig kanske i de första
kapitlen möta ett återfall i
verklighetsfrämmande, litterära element från ett tidigare
skede. Han har svårt att tro på ali den
romantik (och reklam!) som spinnes kring det
faktum att ett ungt par från gatan blivit
inlåst i varuhuset och där tillbragt natten i en
praktsäng efter att ha tillgripit frukter och
kläder — i det merkantila Stockholm av 1926 i
— Och på att den gamle judiske chefen gör
frukten av denna eskapad till sin son. Här
har Siwertz’ säregna adoptivsvärmeri åter
lockat honom ut på hal is, men det går
dessbättre att glömma denna detalj i »Det stora
varuhusets» rika galleri av figurer och kom-
binationer, som vederlägga teorien att den
ge-staltskapande fantasien försvagas efter
uppnådda 40 år. Siwertz har aldrig varit
frodigare och fyndigare än här. Språket är en
smula mindre soignerat och korrekt än förr.
Men människokännedomen och synfältet ha
vidgats betydligt.
Det finns några gripande rader i sista
kapitlet av Jonas och draken — men måhända
kan endast en författare fullt förstå dem.
Professor Dankvarts dotter har stannat framför
ett bokfönster och sagt någonting om att han
säkert skulle skriva ännu ett stort verk. Till
hennes förvåning vänder fadern henne ryggen,
han är i ett egendomligt uppror, finner
hennes ungdom hård och hjärtlös. »Unnades han
inte frid, hade han inte gjort sitt, väntade
man ännu mer av honom? Det dånade
hotfullt inom honom.»
I något av de stora kulturländerna skulle
en författare efter en bok som »Selambs» ha
hört till dem som kunnat koppla av den
ekonomiska drivfjädern från sin produktion. Hos
oss är det ju annorlunda. Siwertz har inte
helt undgått skandinaviska författares
tragiska öde: att skriva för mycket, att upprepa
sig. Det finns saker av honom som bära
prägeln av att ha alstrats Minerva invita, trots
omslagsvinjetten. Med tanke på att hans
böcker redan närma sig fyrtiotalet inger det
beundran, att de tomma och döda sidorna inte
äro flera.
»Jonas och draken» för oss till det
akademiska Uppsala och det journalistiska
Stockholm. Den förra miljön ger Siwertz con
amore och med full sakkunskap. Men Jonas
Dankvart tröttnar på att gå i »Laputa»
(jämförelsen med Gullivers i luften svävande ö
är inte illa) och »höra urjaget tala
halvtyska». Han flyttar till huvudstaden och
avancerar efterhand till chefredaktör i »Nya
Morgonbladet». Men någon riktig journalist blir
han knappast — liksom man märker att
författaren inte varit det. Det liberala »Nya
Morgonbladet» eller »Draken» (som lånat
sin vignett från det avsomnade
Fäderneslandet) överträffar verkligheten i fråga om
färgskiftningar, transaktioner och typer.
Än en gång väljer Siwertz oförfärat
världskriget till fond för en roman. Man erinras
ofta om »Eldens återsken». Man träffar ånyo
Kolmodin, ehuru han nu heter Fornmark.
Och med samma känslor som Ahlborn såg
finnen Sjöros ånga iväg till Europas
valplats följer Dankvart Kriminalblomman till
I104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
