Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Sigfrid Siwertz. Av Artur Möller. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ar t u r Mö 11 e r
Har gamla jorden haft onda drömmar under
natten, skingras de av ett barns leende och
joller, och för vandraren, som gripits av den
paniska skräcken i Skogsdjupet, öppnar sig
havet frälsande med en klinga av ljus. Det
är en programmatisk livsbejakelse, ett
trotsigt quand mëme, som i Heidenstams
höstsång.
»Vindros» har också tonfall fulla av det
omedelbaras tjusning, som tyvärr så ofta
förflyktigas och fördoftar i reflexionens skarpa
dager. »De fattigas blommor»,, »Den döda
sommaren» höra till de dikter som kunna
knyta ett band av förtrolighet och sympati
mellan en poet och hans läsare ...
I en grupp för sig stå de båda livfulla och
måleriska versnovellerna »Den onda
jungfrun» och »Den störda Commedian». Hur
smidigt han kan anpassa sig efter en
främmande stilart visar festdikten »Shakespeare».
Det dröjde över ett decennium innan
Siwertz gav ut en ny diktsamling. Med fog
kunde han säga:
Länge som dagakarl i prosans tjänst har jag strävat,
dömen ej hårt om med styvnade fingrar jag griper
i lyran.
Ekotemplet har inte samma dimensioner
och väl heller inte samma anspråk som
»Vindros». Samlingen är mera lokalfärgad och
mindre patetisk. Författaren börjar anlita
hexametern, den komfortabla versform som
mest närmar sig »prosans oändliga melodi»,
älskad av den åldrande Strindberg.
Det är ofta staden som lockar honom att
sjunga: en trafikfyr, ett spårvagnsstopp vid
en refuge, en skiftning över Strömmen.
Levertin talade om det vågsvall från Jordanens
klagoälv, vars vemod vällde i hans väsens
botten. Siwertz ger Norrström äran, om hans
livssyn blivit heraklitisk och om något
spritter i hans ord. Den nya oron och hetsen på
hans födelsestads gator kan visserligen
förefalla honom som ett jagande efter vind, men
det är ändå i släkt med hans egen puls — och
»ett sken är stillheten blott».
Han är ovanligt konsekvent i sin
livsbejakelse. När han ligger gipsad på sjukhus
efter att ha blivit överkörd av en bil vredgas
han inte över motorterror och bristande
trafikkultur, nej han prisar »den storm av liv
som ständigt går för fullt» och manar:
»Släpp du blott lös din kör av bilars horn,
låt ödet spinna som en rusig motori.
Men skämtlynnet i poesier som En
regnfantasi hör snarare hemma på Lustiga
sidan i en familjejournal än i en
diktsamling av Sigfrid Siwertz. Man blir i det hela
taget rätt generad vid läsningen av cykeln
»Vi två». Då är det uppfriskande att
återvända till den bittra, djupt rammande
satiren »Mammons jul» eller den azurklara,
själfulla »Fjällets Gentiana».
I en av sina dikter har Siwertz roat sig
med att arrangera ett sammanträffande på
en krog i Masthugget emellan Jerusalems
evige skomakare och den lika evige flygande
holländaren. Sedan de båda gubbarna
po-kulerat en stund komma de i gruff om
vilket som är att föredra, havet eller
landbacken, och det visar sig att i grund och botten
vill ingen av dem varken dö eller rosta
fast ...
Sigfrid Siwertz har fällt en del beska ord
om ytligheten och självbedrägeriet i resor.
Men han kan inte dölja sina sympatier för
skomakaren och naturligtvis än mindre för
holländaren. Att en författare med hans klara
blick, hans friska aptit på nya, starka
intryck och rörliga ingenium skulle bli en
ypperlig reseskildrare var ju ingen
överraskning.
En världsomsegling och en färd till
Abessinien höra ju lyckligtvis ännu inte till de
banala och utnyttjade ämnena. Det redan
överansträngda utrymmet tillåter mig inte
att ingå på de båda böcker som blevo
frukterna av dessa långturer. Men är den svenska
reselitteraturen att lyckönska till dem, så är
författaren det inte mindre. De ha kommit till
under det skede av mannaåldern, då långa
och väl använda arbetsår behöva lysas upp
av solen från »Lata latituder» och
lycksaliga öar. De ha i Siwertz’ rika produktion
säkerligen betytt ett uppfriskande flöde till
föryngring och förnyelse.
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
