Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Av Carl G. Laurin
.1 HA BORTÅT TJUGU TEATRAR
i Stockholm — jag talar ej om de
hundrafemtio biografteatrarna —, och dock lär den
riktiga Thalia vara husvill. Ej ens när »Glada
änkan» fick utöva sin konst eller sina konster
i det åt musikens höga genius vigda eller
åtminstone invigda Konserthusets salonger, blev
det riktigt bra. Depressionstider lära fylla
teatersalongerna, men så stark är ej ännu
depressionen, att Stockholms alla teatrar bli
fulla. Lyckligt vore, om ett tiotal stängdes
eller åtminstone gjordes till biografer. Vilka
teatrar? Riksdagen kanske vill börja med
Operan och Dramatiska teatern, men
måhända är det mera skäl att börja i andra ändan.
Nu har det under sexton veckor varit
bortåt ett femtiotal premiärer. Man kan gå tre
gånger i veckan på ny pjäs. Det är för mycket i
en stad, där det finnes förmöget och
högt-bildat folk, som skryta med att de aldrig gå
på teatern. Gick det inte något klassiskt
drama på Dramatiska teatern? fråga dessa
ängsligt. Jo för ali del, Shakespeares »Macbeth»,
men det gick ej tillräckligt med folk till
teatern.
Macbeth är ett av världslitteraturens mest
gripande verk. Det är sagt så ofta, att många
kanske inte tro det, men går man och ser
på det — Shakespeare själv föredrog detta
framför att stycket skulle läsas, ehuru det kan
vara tillräckligt med läsningen också —,
förstår man, att man står inför någonting
särskilt. Den tolkning huvudpersonen denna
gång fick hade knappast den rätta
auktoriteten och den riktiga formen, men trots detta
blev genom ett gott spel på flera händer och
genom en fantasieggande, om dystra sagor
och trakter i gamla tider minnande scenbild
intrycket starkt. Den mycket begåvade Lars
Hanson hade lagt rollen så, att hjälten före-
föll alltför hysterisk, nästan psykopatisk.
Skådespelarens olyckliga fallenhet för det
gymnastiska tog sig här egendomliga uttryck.
Det var nästan en meter mellan knäna, då han
knogade sig upp för en kanske nödvändig
trappa i avsikt att döda konung Duncan.
Macbeth var troligen a good sportsman, det voro
alla bättre herrar på den tiden, men herr
Hansons överdrivna rörelseschema irriterade. Ett
åtminstone tillkämpat lugn hade gjort bättre
verkan.
Skall man nu se häxorna i verkligheten
eller, som på denna föreställning anordnades,
som skuggbilder? Kloka och teatererfarna
personer, bland andra regissören Molander
själv, rösta för det senare. Jag tycker att i
sagoartade stycken det kunde vara lämpligt
att få se ett antal dylika äldre käringar,
sittande och bryggande någon mystisk soppa av
bolmört, paddor och huggormar. Scenen blir
för otydlig, när det blott blir skuggbilder. Den
hör dock till det mest suggestiva man kan få
se på ali sorts teater, alltifrån äldsta tider
till i våra dagar. Diktionen, ganska dålig
bland skådespelarna med mycket få undantag,
blev här så sluddrig, att man nästan intet
uppfattade av den i ordets bästa mening
hårresande scenen, och man hörde knappt häxans
för Macbeth avgörande ord:
Hell dig, Macbeth, som konung blir en gång.
Häxorna böra visserligen icke spelas av
män, såsom lär vara fallet i England, men
icke heller av unga damer. Finnes det icke
några äldre skådespelerskor på Dramatiska
teatern, vilka kunna illudera häxors sträva
kraxande, sådana som vi föreställa oss dylika
individer ?
Man fick, föreföll det mig, ej tillräckligt
klart se, hur Macbeths lystnad och brånad ef-
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
