Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
intensitet ville se vad Stockholm hade att bjuda
i kulturavseende och så, och det var det
viktigaste, med beundransvärd energi och
intelligens gingo upp i sina roller och i alla fall
lyckades få fram ett samspel utan vank och
lyte. Här kan det synnerligen märkliga
gästspelet av utrymmesskäl blott i allra största
korthet beröras.
Jag tror, att alla styckena som här gåvos,
med undantag av »Les corbeaux» av Henry
Becque och Vildracs lilla enaktare »Le
pèle-rin», ha spelats här i Stockholm förut. Det
första MussET-stycket Un caprice har lustigt nog
spelats tidigare i Stockholm än i Paris, och
Emilie Högqvist uppträdde i pjäsen 1845.
Otrohet och välformad konversation voro
innehållet i det tidstypiskt roande lilla stycket,
där världsdamen Madame de Léry med
nästan otrolig rutin spelades av Madame
Gabrielle Robinne. Suverän som en drottning
ställde hon allt till rätta, och M. de Chavignv—
Georges Le Roy går omkring med otrolig
hederskänsla och lätta samvetsförebråelser,
uppfyllande sina plikter att, iförd
utomordentligt välsittande kläder, låta louisdorerna rulla
och kyssa eleganta damer åtminstone på hand.
Så kom själva husbonden i La maison de
Moliére med en representation av sin
Tartuffe, här spelad av truppens bäste
skådespelare, man kan gott säga den verkligt store
konstnären Léon Bernard. Kraft är det första
ord som man får på tungan, då man ser
honom, den kraft som är geniets och som
framkallar vördnadskänslor. Tartuffe har en
massa egenskaper, de flesta dåliga. Bernard
smälte ihop dem till en enhet.
Beskt och surt är det som man smakar
och ser för sig, då Henry Becques Les
corbeaux spelas. Stycket är det bästa bevis på
att det mest realistiska drama kan bli
fullkomligt klassiskt. Det skrevs för femtio år
sedan, och åtminstone i fyrtio år har jag av
litterära fransmän hört det omtalas som en
klenod i fransk dramatik. Det är ett verk av
tröstlös pessimism. En lycklig familj mister
sin herre och far, och som korpar störta sig
svartklädda lagvridare och lagvrängare över
änkan och barnen. Man tänker på det hat mot
domare och advokater, som man finner hos
en Daumier eller en Forain, och på den
snör-räta konsekvens, som är en sida av franskt
US
Fot. Ahnberg &■ Preinitz.
Seen ur Pickwickklubben. j:e akten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
