Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
L a ii r i n
minne var klent — hade hon haft till älskare
Mr. Max Lawrence, vilken just nu ville gifta
sig med hennes dotter, och utan att vara
någon moralisk rigorist, åtminstone för egen
del, fann hon detta olämpligt. Då meddelar
henne hennes mycket rike men dock något
försummade make, att det var en
namnförväxling av henne och att hon vid den tiden
hade en älskare med ett liknande namn,
varpå allt slutar i fröjd.
På Komediteatern gavs Världens vackraste
ögon av Jean Sarment. Han var
upphovsmannen till det ohyggligt förkonstlade
skådespelet »Skuggorna», som för ett decennium
sedan gavs på Dramatiska teatern. Det heter på
franska »Le pëcheur d’ombres». Även
»Världens vackraste ögon» är också den rätt
orimlig. Ett par goda vänner äro förälskade i
samma flicka, och med en ädelhet, som är bra
omotiverad då man är förälskad — Cyrano må
säga vad han vill — offrar sig den bäste för
den andre vännen. Efter rundlig tid söker
han upp denne, som nu är gift med flickan.
Hon är emellertid dubbelt olycklig, ty
mannen är hårdhjärtad och otrogen, och hon har,
vad ännu värre är, själv blivit blind.
Napo-léon, så heter den olycklige älskaren,
spelades av herr Ernst Eklund. Han har under de
många år, som förflutit mellan första och
andra akten, förfallit och är rätt tacksam
att fru Lucie åtminstone inte kan se honom i
hans förnedringstillstånd. Just då det börjar
bli litet ömt mellan Napoleon och den blinda
damen, kommer maken Robert—herr Einar
Axelson tillbaka, gör i en handvändning
hustrun till beundrande maka, och den ädle
Na-poléon får för andra gången rymma fältet.
Styckets värde låg i några stilla, fina
scener av tyst innerlighet. Bland de spelande
togs priset av den blinda överkänsliga Lucie,
åt vilken fru Eklund med sin vackra och dock
naturliga röst — det är inte så vanligt med
den sammanställningen — gav en viss helgd.
Men även herr Eklund lyckades att av den
olyckliga och sorgliga skepnaden Napoleon
skapa en typ utan den känslosamhet, som låg
så snubblande nära.
I Wilhelm Sterks lilla miniatyrartade
lustspel Kärlek undanbedes är det en ung rik
direktör som skall ut på sin sedvanliga
sommarresa och bryter sin post med svar från
ett otal vackra välklädda unga damer och
ibland till på köpet »av god familj», som er-
bjuda sig att vara reskamrater och antaga
erbjudandet av allting fritt och femtusen
österrikiska schilling i ett för allt. Då det är
ingen som precis passar honom, lyssnar han
till en ädel, blyg, i direktörens förtjusande
kassörska förälskad vän—Carl Gunnar
Wingård, som föreslår honom, egendomligt nog
men eljes hade det ej blivit något av, att
fråga den i direktören förälskade kassörskan,
Thea—fru Alice Eklund, om hon ej skulle
vilja följa med. Direktören hade ej tittat
något vidare på henne förut men upptäcker nu,
att hon hade andra förtjänster än bara de
kontorstekniska, och erbjuder henne tiotusen
österrikiska schilling, varpå hon till vännens
förvåning ögonblickligen svarar ja. Det enda
riktigt roliga i stycket är nu det sätt, varpå
Thea går in på den mer och mer mot sin
vilja verkligt förälskade vivörens förslag till
kyssar och så vidare, alltid under ett torrt
konstaterande, att detta erotiska ynnestbevis
väl »ginge in i priset», vilket regelbundet gör
den förut så »praktiske» och »osentimentale»
Don Juan-typen först avmuntrad, défrisé, som
det heter på det franska erotiska fackspråket,
och sedan rasande. Tredje akten användes till
att Thea får riva sönder checken och
meddela, att hon i åratal älskat den i Einar
Axelsons gestalt något slängige men dock
sympatiskt ungdomlige direktören, och att hon
gärna vill bli hans hustru, och direktören har
därmed, anser publiken, med hänsyn till att
fru Eklund spelade rollen, gjort sin allra
finaste affär.
Den ypperligt skötta Blancheteatern har
kommit med mycket både lustigt och
värdefullt. Uteslutande till den förra sorten hörde
Frederick Lonsdales komedi Sex appeal.
Det nu så ofta citerade engelska uttrycket
betyder väl närmast att vederbörande dams
yttre och inre erotiska dragningskraft
omedvetet framkallar ett giv akt till omgivande
herrar. Är det nu en fördel att ha denna ibland
farliga, alltid oroande egenskap ? På en
danstillställning, där jag var värd, kom en ung
dam fram till mig och beklagade sig, att en
av herrarna sagt till henne att hon saknade
erotisk begåvning. Jag blev perplex, ty jag
visste ej, om hon skulle vara nöjd eller
missnöjd. Efter gamla principer fick, som det
heter i vissa rättegångar, den frågan icke alis
framställas. Och kanske var det så med
henne. I en tysk tidning läste jag nyligen om
en fest, där ett pris skulle utdelas åt »die
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
