Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
sexappealste» bland damerna. Ja, vad skall
man tänka och vad skall man tro om det
nästan väl franska anglosaxiska uttrycket?
Lonsdales pjäs hade icke så mycket att
göra med sin titel. Alla herrar och damer i
pjäsen lystrade till det allra svagaste
näktergalpip eller det enklaste gökrop. Innehållet?
Ja, välklädda herrar och damer flirta,
gnab-bas och försonas. Med stort nöje såg man
Sture Baudes gamle hjärtevinnande Ravaillac
och lörd, som nu egentligen bara har »det»
kvar av sitt sex appeal, och fru Esther
Roeck-Hansen, som skulle kunna få världens främste
döddansare och tråkmåns att erfara
kruschen-känslan, d. v. s. önskan — om också ej
förmågan — att hoppa över små hus.
Av stort värde i sig själv och ypperligt
spelad var Helge Krogs »Underveis». För
tolv år sedan spelades på Svenska teatern
samme författares »Det store Vi», en
alldeles förträfflig, originell och innehållsrik
skildring av förhållandena på en tidning.
Författaren är i »Underveis» — här i
Stockholm hette stycket Vägen framåt — så
rättvis, att jag, ehuru skådespelet är fullt
klart, icke riktigt säkert vet vad författaren
vill säga. Det är en synnerligen kunnig och
sällsynt klok man, som med dramatisk kraft
utan döda punkter, med psykologiskt
motiverad och förträfflig karakteristik av alla de i
stycket uppträdande personerna för det hela
fram till det logiska slutet, där den nästan
ohyggligt principfasta hjältinnan står
frysande och ensam men okuvad.
Cecilia Darre—Esther Roeck-Hansen är en
ung kvinnlig läkare, som flyttat ifrån sina
föräldrar, den »radikale» godsägaren Kristian
Darre—Sture Baude och den »frisinnade»
modern fru Marié Darre—fru Concordia
Selander. Cecilia lever i ett litet pensionat,
kallat Bomblagret, därför att det huvudsakligen
är bebott av kommunistiska unga män. Av
den begåvade judiske journalisten Benjamin
Grong—Georg Rydeberg blir hon havande
och talar sedan om detta för föräldrarna.
Hon står alldeles oförstående för moderns
sorg — fröken Cecilia tycks ej hava varit
lika stor psykolog som författaren —• och blir
rentav utom sig av häpnad och förtrytelse
över att den radikale fadern icke tar saken
»naturligt». Cecilia vill ej meddela, vem som
är fadern, och har dessutom beslutat att icke
alis gifta sig eller ingå något förhållande
med barnafadern. Hon vill ha barnet för sig
själv och erkänna det, ehuru hon har anbud
från tre herrar, som veta av hennes tillstånd,
dels en ungdomsvän och författare, dels den
nämnde barnafadern och slutligen en annan
logiker, kommunistledaren Karsten Trane—
herr Olav Riégo, som dock har det mänskliga
draget, att han övermannas av sin känsla för
Cecilia, trots att han är emot vekare stämningar
av vad sort de vara månde, och bland annat
säkert instämmer med Cecilia i hennes ord:
»Pietet, jeg vet ikke noget styggere Ord».
För den, som i likhet med mig knappast vet
något vackrare ord, blir Cecilia den mest
osympatiska av de två. De äro idealister
eller, som Napoleon Bonaparte kallade den
sorten, ideologer, och jag erkänner, att ett mera
inhumant släkte icke finnes på jordens yta.
De karakteriseras lustigt nog ypperligt av
Karsten själv, då han säger: »Det værste du
kan göre en idealist er å realisere hans
idealer.»
Författaren hör till de få, som låta alla säga
just det som de skulle, om de hade ordet
i sin makt och klart och logiskt kunde
uttrycka vad de ville. Fadern är till den grad
klok och verkligt frisinnad, att man endast
mycket sällan hos radikaler råkar på så
mycket förstånd och frisinne. Detta hindrar ej,
att författaren låter kommunisterna vara fulla
av offerlust och självförnekelse och starkt
etiskt inriktade. I Cecilia har Helge Krog
skapat en hemsk typ. Så är åtminstone min
uppfattning av henne, ty inhumanitet är det
ohyggligaste ord jag vet. Inhuman verkar
hon om hon också, som det förefaller mer
för att klandra samhället, ger av sin pappas
pengar åt de fattiga. Hon är en typ av låt
vara omedveten egenrättfärdighet och
omänsklig hårdhet, men det kan dock icke förnekas,
att hennes sanningskärlek och fasthet giva
henne ett imponerande drag.
Stycket är ett av de allra bäst skrivna
tendensstycken jag sett, ja så bra gjort, att man
frågar sig vad det har för någon tendens.
Fru Esther Roeck-Hansen, vår kanske bästa,
säkert intressantaste skådespelerska, hade fått
uttryck för en så glödande lidelse för ■ sina
åsikter och en sådan auktoritet i sin fanatism,
att man betagen både såg på och lyssnade till
vad detta obegripligt osympatiska
fruntimmer tog sig till och sade. Föräldrarna hade
ej behövt vara så gamla, ett par och femtio
år är tillräckligt för att ha en så pass
försigkommen dotter. Men detta är ju icke
författarens utan skådespelarnas fel. Få skådespelare
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
