Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L a ii r i n
gå upp mot Sture Baude i smidig dialektik.
Modern—Concordia Selander hade ofta
något av rörande äkta moderlighet, och särskilt
den judiske kommunisten, utförd av Georg
Rydeberg, spelade sympatiskt, nej det är för
litet, man känner på sig att han har
framtid och förresten redan hunnit en god bit.
I Till polisens förfogande —
»Vorunter-suchung» — av Max Alsberg och Otto
Ernst Hesse var det Georg Rydeberg och
särskilt Sture Baude som voro
huvudpersonerna. Stycket, som fick en egendomlig aktualitet
här i Stockholm, strax sedan det nedlagts,
behandlade det betänkliga i den psykologiska
tortyr en anklagad kan utsättas för, då
rannsakningsdomaren är på fel spår. Den hade i
det fallet något av en tendenspjäs, och Baude,
som spelade polisdomaren d:r Konrad Bienert,
hade fått in ali önsklig intensitet, psykisk
energi och, för att upprepa samma ord som
nyss, dialektisk förmåga i den långa rollen.
Av den skyldige vicevärden Zülkes korta
roll hade Hugo Tranberg gjort något både
roligt och hemskt och gav ett moment av
nästan förfärande våldsam kraft, då han
avslöjades.
Om man skulle döma ett styckes värde
efter den ekonomiska framgång författaren får,
är Änne Nichols Abie’s Irish Rose, här
kallad Tredubbelt gifta, bättre än
Shakespeares, Goethes och Ibsens hela produktion
tillsammans, ty hon har förtjänat över tjugu
miljoner kronor på detta lustspel. Det har
tjusat U. S. A. Jag läste i en skotsk
recension om en engelsk bok, att en allvarlig man
kan skrattande genomläsa hela boken utan
att behöva blygas över sitt löje. Jag hoppas,
att jag ej behöver blygas över att Änne
Nichols’ pjäs roade mig kapitalt från början till
slut, fast jag från litterärt håll sett någonting
om, att den passar för alla åldrar, för stora
och små barn och tjänstefolk. Till någon av
dessa kategorier hör jag tydligtvis.
Judefrågan liksom i allmänhet rasfrågor
äro mycket levande i Staterna. Ett ungt par
hade gift sig i hemlighet. Hennes far var
irländsk katolik, hans far var juden Salomon
Levy, och dessa förmådde de civilt gifta att
bekräfta äktenskapet både genom
romerskkatolsk och judisk vigsel. Innan Salomon
Levy—Sture Baude hade sagt något, såg man
på mimiken, att här skulle bli något särskilt.
Och Baudes mästerliga judeskildring kulmi-
nerade i hans vresiga sätt att av den
katolske svärfadern fnurrigt och murrigt begära
gossebarnet av de nyfödda tvillingarna med
orden: »Får jag ta unge herr Levy.» Det
var en festlig samling av typer. Vid sidan
av Baude var Isak Cohn—Olav Riégo en på
kornet träffad jude av den nervösa sorten
med ypperlig, ej överdriven mask.
Hedersomnämnande förtjänar också rabbinen—Erland
Colliander, konsiliant och auktoritativ,
liksom den katolske patern, spelad av en herre,
som lustigt nog hette Paterson. Var fru Cohn
—Anna Widforss för överdriven? Jag tycker
mig minnas ha sett någon exuberant,
översvallande vital stamfränka, som liknade
henne, och jag njöt av detta livskraftiga species
av det folk, som — det få vi väl erkänna —
också har bra många andra förtjänster utom
sin vitalitet. Det har sina fel liksom alla folk,
och om dess fel kan man ej säga, att man
av taktkänsla håller alldeles tyst.
Att under närvarande minst sagt
ogemytliga förhållanden kunna skriva ett
folkskådespel, som skänker glädje och har något av
naturlig friskhet, är mycket anmärkningsvärt.
Och att göra det på ett område, där gammalt
och nytt skär sig så det gnisslar, ja nästan
så det skriker, därtill fordras mycket gott
förstånd och även en helst omedveten takt för
att ej väcka dubbelsidig förargelse. Bara
titeln Blockad och kan man kanske också säga
författarnamnet Erik Lindorm komma
många öron att lystra. Och det skall till den
obestridda bondförståndsauktoriteten som
kafé-idkerskan Amanda Elm har i Dagmar Ebbesens
gestalt, för att vad som finns kvar av
opposition skall tystna. När man hotar att
blockera hennes kafé, och den listige men i alla
fall fryntlige och humoristiske bonden och
vännen Per Larsson i Kärnsunda—Sigurd
Wallén trakasseras därför att han låtit mura
något i sin lagård, som icke godkändes av
arbe-tarledningen, och rentav blev förklarad i
blockad, svarade han och hans medbönder med att
ej sälja jordbruksprodukter till arbetarna.
Den mycket begåvade, ofta sprudlande och
originallustige författaren har träffat de olika
folksorternas sätt att uttrycka sig, och
dialogen har en förvånande och med rätta berömd
naturlighet. Det stora flertalet i salongen,
som dag efter dag fyllde densamma, är
belåtet åt att den otäcke muraren
Enockson—Artur Cederborgh »kammar noll» eller »får tji»
eller vad det nu heter i det sig snabbt änd-
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
