- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioförsta årgången. 1932 /
131

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Haydn och Sverige. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Haydn och Sverige

Beskows Minnesteckning —• som göras av
den annars Haydn-beundrande Pehr
Fri-gel, formulera onekligen lustigt en mot
Haydns rent andliga verk ofta framställd
förebråelse: nämligen den att de äro
alltför glättiga. »Vore det icke för dristigt af
mig», heter det, »ville jag snart säga, att i
detta verk, visserligen icke utan stora
förtjenster i visst afseende, likväl här och der
för mycket esprit kommer med i
devotio-nen, och att den lilla Skalken, som måste
sjunga i samma bok med Mormor, gör ett
och annat litet streck då hon råkar se bort.»

För att återvända till symfonierna, som
vid denna tid i allmänhet gåvos vid
söndagseftermiddagskonserter i Riddarhus-salen,
framgår det sällan av annonserna, vilka av
dem som blivit spelade. I allmänhet står
det endast »ny» eller »stor» sinfonie. Vid
en konsertavdelning, som gavs vid
föreställningar på Stenborgska teatern 1785,
utlovades —- med en musikhistoriskt
betydelsefull sammanställning — »de nyaste
sinfonier av Haijden och Charles Stamits».
Rätt och slätt Ouverture betitlas också en
senare given komposition.

Det förekommer emellertid några
undantag. Så avslutades en konsert 1785 med II
distratto (med bristfällig fransk ortografi
kallad Le Distrét) ; det är C-dursymfonin
n:r 60 (enligt den i det följande använda
numreringen i den första kritiska
Gesarnt-ausgabe, som begynte utges redan 1907
hos Breitkopf & Härtel, men vars
fullbordande på grund av de senare
tidsförhållandena låtit vänta på sig). Den 1775
komponerade symfonin, vars olika satser
ursprungligen komponerats till ett lustspel
(Der Zerstreute), värderade Haydn själv
ej mer än att han i ett brev kallade den för
»den alten Schmarn», och den tillhör de
glömda.

Högt värde satte han däremot på
Frälsarens sju ord på korset, denna följd av
sju adagiosatser (»sonater») jämte en
inledning och ett slutnummer, vilket skild-

rade »jordbävningen». Då Fredrik Samuel
Silverstolpe, Sveriges musikaliskt fint
bildade chargé d’affaires i Wien, i april 1797
gjort Haydns bekantskap, kunde han
visserligen skriva hem: »Han utmärker sig
genom sin modestie och tar ogärna emot
complimenter.» Men att komponisten
kunde glädja sig åt verklig uppskattning och
ibland visste att värdesätta sig själv,
framgår av följande passus i samma brev: »Den
7. April får jag åter hos Furst
Schwarzenberg höra en Consert, vid vilken Haydn
kommer att föra an, och hvarvid han
besvor mig att vara närvarande, då jag
nämnde med hvad nöje jag hört hans så
kallade 7 ord. ’Jag har aldrig kunnat
berömma mig’, sade han, ’men hvad detta arbete
beträffar, är det ej utan värde, et je me
flatte que c’est le meilleur ouvrage que j’ai
fait.’»

Först året efter det i brevet omtalade
sammanträffandet blev detta opus i Wien
framfört i sin kantatmässiga omarbetning.
Det kan sålunda anses för givet, att det
ännu så länge var i sin första, blott
instrumentala form som de »7 orden»
hördes i Stockholm vid en av abbé Vogler
dirigerad konsert, som i mars 1797 gavs,
denna gång i Stora Börssalen, till förmån
för hovkapellets Enke- och pupillkassa.
(Tydligen beroende på en lapsus har
Vret-blad i den till förutnämnda värdefulla
arbete hörande historiken använt
beteckningen »oratorium»). Det utomlands snabbt
berömda verket betygsattes av Frigel
såsom »ett af de förträffligaste arbeten för
instrumental-musik». Han fann likväl, att
det dömt »efter esthetikens reglor»
syntes »underkastadt anmärkningar». Alltså:
»Den höga lidande personen är någon gång

för stor kontrapunktist–-, stundom

något för sirlig–-.» Ett högtidligt

gripande intryck gjorde, enligt många
utländska vittnesbörd, detta verk på
samtiden och även senare, särskilt sedan texten
tillkommit. Den nya versionen skall om-

131

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free