Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Haydn och Sverige. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gli ni stedt
som i Stockholm presenterades 1805, först
med sin sedan ofta spelade septett samt
vid en senare konsert med en symfoni. Så
var det därpå i långliga tider på
programmen härskande triumviratet färdigbildat:
Haydn—Mozart—Beethoven.
II.
Symfoniernas och kvartetternas redan
åldrige mästare hade emellertid vid tiden
före och efter sekelskiftet överraskningar
i beredskap, som, först de, läto honom
uppnå sin äras zenit och överallt gjorde
honom mer folkkär än någon annan
tonsättare i musikhistorien. Det är de båda
verk, som i oratoriets (eller, terminologiskt
riktigare, kantatens) form sammanförde
en symfonisk och målande orkester med en
av Mozartoperan, främst Trollflöjten,
befruktad vokalstil samt — särskilt i det
första verket — förenade innerlig andakt
med en för sin tid ny naturkänsla. Inte
för inte var Gessner, den schweiziske
idyl-likern (som Gjörwell översatte och
efterliknade) Haydns »hjälte», enligt vad
Silverstolpe tyckte sig finna under ett samtal
om »Tysklands bäste skalder». Även
»denna imitation av allehanda saker i
naturen med deras respektive läten», som
Geijer i enlighet med sin tids estetik i ett
bekant brev beklagade hos den av honom
annars högt beundrade Skapelsen, har för
senare tiders åhörare fått ett både naivt
och spjuveraktigt behag.
I ett brev från 1798 berättar Silverstolpe
om ett väntat nytt arbete. »En del deraf
har Haydn spelat för mig, och den låfvar
mig ett stort nöje. Det är ett oratorium,
kallat Skapelsen.» Och en tid därefter:
»Haydns Skapelse, ett nytt oratorium,
gifves om 8. dagar för första gången. Jag
har redan hördt det mästa deraf spelas
ur partituret av auctor sjelf.» Den
svenske diplomaten, som »trakterade honom
tillbaka på samma sätt» genom att hemma
hos sig anordna kvartettaftnar med Haydn
som hedersgäst och som ibland, enligt ännu
bevarade räkningar, inviterade honom på
middag eller supé, var naturligtvis
närvarande vid (och har i sina »Återblickar»
skildrat) Skapelsens allra första
framförande, våren 1798 vid en kavaljerskonsert i
furst Schwarzenbergs palats. I samma
exklusiva krets åhördes verket följande år av
hertig Karl med hertiginna, Hedvig
Elisabeth Charlotta, som i sin dagbok skrev:
»— — den härligaste, mest upplyftande
musik man kan tänka sig. Det är omöjligt
att beskriva, hur gripen man blir, då ’Varde
ljus’ intoneras. Det var i sanning
gudomligt !» Det var samma ställe, det enda av
Haydn dittills »förborgade», som enligt
Silverstolpe hos »de elektriska wienarne»
framkallade så allmän betagenhet, att
orkestern under några minuter måste
upphöra att spela.
En i sin korthet åskådlig skildring av
det första offentliga framförandet, som
våren 1799 ägde rum i Burgteatern, lämnas
av Johan Fredrik Berwald i den
självbiografi, som delvis offentliggjorts i Adolf
Lindgrens »Svenska Hof-kapellmästare».
Sedermera hovkapellmästaren Berwald,
som vid sin ankomst till Wien blott var
ii år och som senare i spetsen för
Harmoniska Sällskapet skulle komma att
dirigera både Skapelsen och Årstiderna,
redogör noga för orkesterns placering. Den
»utgjorde, inberäknad kören, cirka 400
personer. Det hela gick förträffligt.
Emellan hvarje afdelning applåderades
stormande; under hvarje afdelning var det
deremot tyst som i grafven. När det var slut,
ropades: fader Haydn fram! fader Haydn
fram! Ändtligen kom gubben fram, och
med ett stormande applådissement,
beled-sagadt af ropen: lefve fader Haydn! lefve
tonkonsten! slutades högtiden. De
kejserliga personerna voro alla närvarande och
instämde i bravoropen.»
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
