Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska röster vid Goethes död. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruben G:s o n Berg
Goethes författarskap, att han endast behövde
sammanfatta vad han tidigare genomtänkt.
Det är icke alldeles säkert, att denna
föreläsning, sådan den föreligger i hans prydliga
manuskript, är fullt lika med vad han yttrade.
Atterbom berättar i sin minnesteckning över
Törneros, att denne då uppmanade »sina
åhörare till oförgänglig tacksamhet mot den
store skaldekonungen, tecknade i de varmaste
drag hans bild och förklarade honom vara ej
blott en ’evärdlig canon för poetisk
konstskönhet’, utan tillika: en hel vetenskap, en
encyklopedi av samtliga den nyare tidens
ädlaste bildningselementer.» Det täcker icke
riktigt vad som förekommer i det nedskrivna.
Antingen har Atterbom missmint sig, eller
också har Törneros vidgat sin framställning
med tillägg, som icke längre åtfölja
manuskriptet. I detta står på ett ställe i
marginalen: »Goethe har så många sidor–-»,
vilket tydligen är inledningsorden till ett
dylikt inlägg. Men med rätta har
Atterbom framhållit, att Törneros 1832 gav ett
klarare och starkare uttryck av sin beundran
för Goethe än i somliga av de domar han
fällt i sina brev. Törneros hade en moralisk
rigorism, som ibland förledde honom till
alltför snabbt klander av vad som stötte honom.
När han icke hemföll åt denna ensidighet,
voro hans analyser utomordentligt slående.
Hur adekvat är icke t. ex. denna hans
karakteristik av vad Goethe själv kallade sin
Ge-genständlichkeit: »Goethe med sin
kontur-mässighet, sin liksom matematiska evidens,
sin åskådlighet i de yttre förhållandena, som
bestämt utstakar det fenomena området för
det inre ... Allt bär ändå prägeln av en
genius, som i hela naturen och livet är
hemmastadd och som söker fram det sanna och
sköna på närmaste håll, lämnande det
fjärmare tills vidare därhän, tills tiden får tid
på sig att giva därav några vissare aspekter.»
Vad som framför allt utmärker Törneros’
Goethebild är dess betoning av det väsentliga,
dess energiska framhållande av enheten och
helheten i Goethes verk och väsen. Hur många
både tidigare och senare Goethekritiker —
inte minst i Sverige — borde icke ha vetat
vad Törneros lärde: att man bedömer Goethe
skevt, om man uppskattar honom endast efter
enstaka verk! Vilken djup sanning ligger inte
i orden: »Hos och för honom var ingenting
isolerat eller dött: allt inom och utom honom
livades genom ett öppet och klart sinnes
tempererade värme !» Med uttalandet av några så-
dana centrala sanningar trängde Törneros’
karakteristik fram till kärnpunkten. Man kan
knappast lyckligare ånge skillnaden mellan
Goethe och en mängd på hans bekostnad
lov-prisade talanger än med fortsättningen på den
sista citerade meningen: »Man har stundom
orättvist givit denna jämnt fördelade värma,
namn av köld, emedan man ej haft sinne för
en äkta plastisk natur, och dessutom blivit
bortskämd genom åtskilliga av dessa
stockeldar i snillets värld, som bränna upp sig
själva, under det de sprida i närmaste
grannskap en hastigt förbigående hetta.»
Hittills aldrig offentliggjord och känd
endast genom Atterboms omnämnande, är
Törneros’ Goethekarakteristik ett vackert bidrag
till den ganska magra svenska
Goethelitteraturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
