Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Bror Gadelius’ författargärning med särskild hänsyn till diktningens psykologi. Av Axel Herrlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Herr lin
sjukvården även av den typ av tvång, som
fram mot sekelslutet ännu stod kvar i form av
cellsystemets användning. I isoleringsregimens
ställe genomförde man i största möjliga
utsträckning en övervakningsvård av de
sinnessjuka, vare sig för »öppna dörrar» till
sjukrummen, eller — och framförallt — i
gemensamma sjuksalar, vilken åt hospitalen skänkt
prägeln av verkliga lasarett för patienterna.
Efter sådana principer reformerade Ödman på
1890-talet Lunds Hospital. Och efter samma
principer har Gadelius alltifrån den dag, då han
1902 blev Stockholms Hospitals överläkare,
omgestaltat det samma såväl ifråga om
sjukvård som inredningsförhållanden till en
psykiatrisk mönsterklinik av förnämligaste rang.
Men vid sidan av de krävande uppgifter,
som Gadelius sålunda haft att fylla både som
läkare och organisatör, samt därtill såsom
lärare i psykiatri för tre decenniers
läkargene-rationer, har han utvecklat en
författargär-ning av stora mått, såväl inom den rena
fackpsykiatrien, som inom dess gränsområden av
allmänt psykologisk, kulturhistoriskt
psykologisk och estetiskt psykologisk innebörd. Av
fackpsykiatrisk karaktär är hans första
större arbete »Om tvångstankar och därmed
besläktade fenomen», av 1896, hans
doktorsavhandling och tillika specimen för den
docentur i psykiatri, som han några år
beklädde vid Lunds universitet. Det följdes
närmast av en serie smärre studier, dels av
fackpsykiatrisk, dels av populärt psykopatologisk
innebörd, såsom de i Verdandis småskrifter
publicerade broschyrerna »Sinnessjuka och
Sinnessjukvård», »Massornas själsliv och andlig
smitta» samt »Om besatthet och
tungomålstalande». De spörsmål, som han behandlar i
de båda sistnämnda broschyrerna, kommo
honom ock att bedriva omfattande
kulturhistoriska litteraturstudier och arkivforskningar,
vilkas resultat han framlade i det stora
arbetet : »Tro och övertro i gångna tider», som
i två delar offentliggjordes 1912 och 1913.
Utöver det material, som av tidigare forskare
utvunnits för besatthetsfenomenens och
trolldomsväsendets historik, har Gadelius ur de
svenska arkivens gömmor publicerat nya och
mycket märkliga aktstycken, bl. a. en
besatthetshistoria från Karl den tolftes tid, som
ledde till en dramatisk exorcism i Bara kyrka i
Skåne av samma typ som vid den tiden
till-lämpades t. ex. i de franska nunneklostren.
Med dylika företeelser sammanställer ock
Gadelius bl. a. den egenartade typ av besatthet,
som möter i den moderna spiritismens s. k.
trancefenomen, hvilka ju av spiritisterna
tolkas som besatthet av de avlidnas andar. De
kulturpsykologiska fenomen, som sålunda av
Gadelius beskrivas, analyseras och tolkas i
belysning av de mer eller mindre utpräglat
patologiska själsföreteelser, varav han äger
en så mångsidig och djupgående erfarenhet.
Under titeln »Det mänskliga själslivet i
belysning av sinnessjukläkarens erfarenhet»
fullbordade Gadelius under åren 1921—1924
ett verk i fyra delar, varav de båda första av
honom betecknas såsom Grundlinjer till en
allmän psykiatri,1 de båda sista som
Grundlinjer till en speciell psykiatri. Detta verk
hade föregåtts av en serie huvudsakligen i
medicinska tidskrifter offentliggjorda studier
och exposeer, vari Gadelius preliminärt
skisserat såväl den psykiatriska systematik, som
det allmänt psykologiska och psykopatologiska
betraktelsesätt, varåt han i »Det mänskliga
själslivet» givit en ingående och fyllig
utformning. Sin behandling av den allmänna
psykologien anknyter Gadelius till en
kunskapsteoretisk analys av problemet rörande
förhållandet mellan kroppen och själen,
vilket av Gadelius tolkas i en med Henri
Bergsons dualistiska spiritualism konvergerande
riktning, varjämte han starkt gör gällande,
att det icke enbart är hjärnan som är de
psykiska processernas organ, utan att denna roll
i viss mån kan utsträckas till hela
organismen. Detta betraktelsesätt motiverar Gadelius
speciellt med hänvisning till den betydelse,
som avsöndringsprodukterna från körtlar med
inre sekretion, såsom delvis sexualkörtlarna,
äga för själsförloppen, närmast för
känslolivets funktioner, låt vara medelbart genom den
inverkan som de utöva på vår hjärna. Sådana
fysiologiskt kemiska inflytelser i förening med
de dunkelt uppfattade sensationer som
stamma från kroppens inälvor och andra organ
— vad man ock kan kalla allmänkänslan av
vår kropp — avgiva materialet för den ena
huvudfaktorn i den upplevelse, som vi kalla
vårt jag. Såsom den andra huvudfaktorn i
denna upplevelse angiver Gadelius vissa
personminnen av yttre erfarenheter, vilka
förbinda sig med allmänkänslan och samman med
denna konstituera personlighctskänslan.
I sin uppfattning av personlighetens
konstitution liksom ock i många psykologiska spe-
1 Dessa delar hava senare utgivits i omarbetade
och reviderade andra upplagor.
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
