Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Bror Gadelius’ författargärning med särskild hänsyn till diktningens psykologi. Av Axel Herrlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bror Gadelius’ f ö r f a 11 a r g ä r n i n g
brev, som Tegnér själv under denna tid
skrev till de sina, dels — och framför allt
— av de likaledes i Lund förvarade dikter och
andra litterära produkter, som Tegnér i stor
ymnighet därunder frambragte. Hit höra
bl. a. de »Gerda-sånger», som publicerats i
den av Wrangel och Böök redigerade stora
editionen af Tegnérs skrifter. Härtill
kommer, att man även från den sjukdomstid,
vilken närmast föregick Schleswigvistelsen (bl.
a. från själva resan från Sverige) dels äger
ett ej obetydligt skönlitterärt material av
Tegnérs hand, dels brev och andra skrivelser
av honom, vilka aktstycken i förening med
skildringar av hans läkare i Stockholm
under denna tid, generaldirektör Ekströmer och
doktor C. U. Sondén, samt av andra
personer, såsom Brinkman, som då kommo i
beröring med honom, för Gadelius hava
möjliggjort en mycket fullständig rekonstruktion
av utvecklingen av detta sjukdomsutbrott,
vilket var det ojämförligen svåraste under
Tegnérs liv.
Det svåraste, men ingalunda det första och
enda. Där den cykloide individens disposition
för mano-depressiv själssjukdom tager ut sin
rätt, sker detta mer än en gång i livet, om
ock lyckligtvis ofta i form av rätt milda
påkänningar av tungsinthet eller upprymdhet
och med ganska långvariga mellantider mellan
de egentliga sjukdomsperioderna. Bland
litteraturhistorikerna har särskilt Ewert
Wrangel inriktat sin uppmärksamhet på de mer
eller mindre sjukligt betonade
lynnesväxlingar, som enligt hans intryck med omkring
tioåriga mellanrum redan från början av
20-årsåldern uppträda hos Tegnér. Ett relativt
allvarligt utslag av denna labilitet hos
skalden uppträder under hans sista Lundatid
omkring 1825, då Tegnér i den gripande,
mästerligt utformade dikten Mjältsjukan bl. a.
skriver:
Ali lifskraft dog i mitt förfrusna sinne,
allt mod, ali glädje vissnade derinne.
Gadelius finner, att epoken 1824—1826
betecknar en vändpunkt i förloppet av
jämviktsrubbningarna hos Tegnér, i det att
deras perioder efter denna tid med åren bliva
allt tätare. Den mest svårartade
själsrubbningen, som medförde hans hospitalsvård,
föregicks av en stark psykisk påfrestning för
honom i samband med hans deltagande i den
orosfyllda riksdagen våren 1840, varunder
hans prononcerat konservativa ståndpunkt vid
sidan av de egentliga riksdagsfejderna drog
med sig våldsamma angrepp i den
oppositionella pressen. Att sjukdomsutbrottet sedan tog
en så fatal vändning, kan dock såsom
Gadelius klargör icke enbart betraktas som ett
utslag av hans mano-depressiva disposition,
huru mycket den än aktiverades av rent
psykiska orosimpulser. Det sammanhänger med
det ovan betonade förhållandet, att Tegnér
då även led av åderförkalkning i hjärnans
kärlsystem. Mera renodlat framträda de
psykiska påfrestningarnas betydelse under de
tidigare episoderna i Tegnérs
jämviktsrubbningar. Då »Mjältsjukan» skrevs, förmörkades
säkerligen Tegnérs lynne av tankarna på
av-flyttningen från Lund till Växjö, men väl i
än högre grad av de misshälligheter, vartill
hans relationer till Martina von Schwerin
vid denna tidpunkt kommo att leda och som
för någon tid förde till en verklig brytning
med denna hans intagande »biktmoder».
Starkare var dock icke då hans svårmod, än
att han snart åter rycktes med av en
förälskelse, denna gång för en ung Lundafru.
Bl. a. i betraktande härav anser Gadelius, att
»mjältsjukeperioden» icke bör betraktas
såsom en svårmodstid i egentlig mening, utan
som »en period av exaltation, starkt tillsatt
med kroppslig krämpfullhet och jpsykisk
olust». Källan till denna Tegnérs psykiska
olust finner Gadelius till en viss grad vara
att söka i »den ofrid och ständiga slitning
i hans inre, som åsamkades honom av en
abnormt stegrad vitalitet på det erotiska
området och en lika sjuklig oförmåga av
självbehärskning». Under en sådan ofrid och
slitning i sitt inre genomlevde Tegnér helt
visst också de år av sin biskopstid i Växjö,
då hans kärlek fann sitt föremål i den unga
fru Emili Selldén med en intimitet, som var
främmande för hans erotiska upplevelser
under Lundaåren. Själv har Tegnér efteråt
betonat disharmonien i denna sin livsepok,
då han i ett brev till Martina von
Schwerin talar om den såsom »ett
förhållande, som passade illa för min ålder och min
belägenhet i livet». Och något senare
betecknar han i ett brev till Hilda Wijk de
4 eller 5 år, varunder det ägde bestånd,
såsom »de lyckligaste, men också de
olyckligaste av min levnad». Har historikern
anledning att med Gadelius beklaga, att vid
branden i Växjö Tegnérs korrespondens med fru
Selldén (enligt Tegnérs egen uppgift sex- à
sjuhundra brev) gick förlorad, då den i sig
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
