- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioförsta årgången. 1932 /
168

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Bror Gadelius’ författargärning med särskild hänsyn till diktningens psykologi. Av Axel Herrlin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Axel Herr lin

säkerligen gömde »minnen från Tegnérs
senare liv, som i personlig betydelse vida
övergår allt som fyller breven till de många
vännerna, manliga så väl som kvinnliga», så
torde estetikern ock med honom anse, att de
— visserligen fåtaliga — dikter, vilka
hade sin inspirationskälla i denna hans
kärlekstragik, »utgöra höjdpunkten av Tegnérs
rent lyriska diktning». Från samma epok, som
»den härliga sången vid Svenska akademiens
50-årsdag» äga de »samma underbara
mjukhet i versbehandlingen» som denna. »Och de
bäras dessutom», tillfogar Gadelius, »av en
värme och innerlighet i tonfallet, som är
gripande». Med fin blick har Gadelius
jämfört den yppersta pärlan bland dessa dikter,
»Den döde», med det med samma personliga
innerlighet skrivna brev i J. P. Jacobsens
novell »Fru Föns», vari fru Föns tager det sista
avskedet från sina barn.

Oavsett sitt rent poetiska skönhetsvärde är
dikten »Den döde» ett »document humain»
av förnämligaste art. Den bikt, som Tegnér
däri avlägger, är det bästa vittnesbördet om
den cykloida, mano-depressiva lynnesart, för
vilken Gadelius i honom ser en av
världslitteraturens mest typiska representanter. I den
monolog av Emili, vari dikten delvis är
utformad, heter det bl. a.
Ombytlig, lättrörd, barnslig, misstänksam
han svärmade igenom livet fram,
Hans ungdom såg jag ej, men mannens hjerta
förtärdes lika utaf fröjd och smärta,
Nu glad som gudar i Olympens sal,
nu dyster, mörk som de fördömdas kval.

Vilken djupgående betydelse denna
oscillation i Tegnérs själsliv mellan mörk livsleda
och ett av erotiska svallvågor pulserande, ofta
exalterat livsmod har haft för hans diktning,
har ingen bättre angivit än han själv, då
han i en av sina senare dikter — enligt
Gadelius’ mening närmast med Emili Selldéns
minne i åtanke, — skildrar skaldens behov av
kärlek i bekännelsen:

Endast därför, att han glöder
sjunger han, och sången föder
litet lindring, men ej den
helst han ville. Älskad vara,
trycka till sitt bröst en vän,
dö och leva, dö igen,
huru ock förtalet larmar
dö uti den skönas armar.

Sambandet mellan erotiska
exaltationsvå-gor under Tegnérs tidigare livsepoker och
därunder tillkomna diktverk har ock av
Gadelius betonats. Så speciellt ifråga om Fritiofs

Saga och Axel, där man, åtminstone på vissa
ställen, synes vara befogad att spåra reflexer
av Tegnérs kärlek till Martina von
Schwerin. Gadelius framhåller här, som
annorstädes, den betydelse, som särskilt Ewert
Wrangels forskningar — i sin art jämförliga med
Wilhelm B odes Goethe-forskningar — äga
för vår kännedom om Tegnérs livshistoria
och diktarepersonlighet. Att Tegnérs erotiska
högspänningsepisoder i vissa fall haft en
mera obalanserad karaktär än Goethes, torde
otvivelaktigt framgå av Gadelius’
framställning, liksom ock att hans psykopatiska
»belastning» överhuvud och än mera utbrotten
därav voro av mera grav karaktär än hos den
store »Olympiern», — ehuru detta moment
ingalunda bör ringaktas hos denne, såsom
P. J. Möbius i sitt också av Gadelius
åberopade verk »über das Pathologische bei
Goethe» påvisat. Men intet vore felaktigare
än att tro, att Gadelius’ fackpsykiatriska
skolning kommit honom att förstora den
patologiska synvinkeln vid bedömningen av Tegnérs
erotiska egenart. Då vi, säger han, »på goda
grunder uppfatta Tegnérs erotiska
överretning som ett ofta återkommande symtom av
hans periodiska själslidande, så få vi icke
glömma, att den sinnessjuke ej blott är ett
kliniskt föremål och ett knippe av mer eller
mindre intressanta symtom utan ock, och
framför allt, en människa. Och hos
människan, skalden Tegnér, var det varma
ömhetsbehovet, det romantiska svärmeriet, djupt
rotat i hans diktarnatur och sålunda i och för
sig en normal egenskap. Normala drag och
sjukliga symtom växla oupphörligt och
blanda sig med varandra i Tegnérs sinne.» Att
Tegnérs erotiska kynne alltmer vanställdes
av ren sensualitet med hans tilltagande
levnadsålder, är ju ofrånkomligt, men däri ser
Gadelius ett senilt sjukdomsdrag. Av män
inom hans samtid, såsom Israel Hwasser och
Henrik Reuterdahl, tolkades sådana drag hos
skalden som utslag av moralisk förvillelse och
ej såsom rent patologiska. I full konvergens
med Gadelius’ åskådningssätt i detta stycke
har professor Gustaf Aulén i sin studie
»Reuterdahl och hans samtida» i denna tidskrift
år 1921 framhållit, att Reuterdahl, som
träffade Tegnér under hans nedgångsperiod, »icke
förstod att skilja på själssjukdomens orsaker
och dess verkningar», och därför ville
förklara Tegnérs själsrubbning ur en avsaknad av
vad han kallar »religiös och moralisk hållning».

I sjukdomsfall av den art, varom det hos

168

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:51:04 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1932/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free