- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioförsta årgången. 1932 /
170

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Naturalism och romantik. Av Algot Werin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

A I got

W e r i n

dersökning av Ernst Ahlgrens livshistoria och
hennes romaner, mellan vilka det råder den
intimaste korrespondens, har vidgat sig på
detta sätt. Hon erbjuder en utmärkt
utsiktspunkt för den som vill betrakta åttiotalet, ty
hon var engagerad i dess idéer och strävan,
men stod på samma gång ovanligt fri,
autodidakt och enstöring som hon var. I jämförelse
med Strindberg ger hon ju också forskaren
en lättare uppgift.

Men Ernst Ahlgren skulle inte bara ha
överraskats av denna avhandling utan troligen
också känt sig nöjd med den. Man finner i
den hennes egen lugna och samvetsgranna
arbetsmetod och dessutom hennes lojala
strävan att skipa rättvisa åt olika sidor. Den har
ingenting hasarderat eller tillspetsat. Den är
alltigenom välgrundad och välbetänkt. De
sammanfattande slutorden har man lust att
kalla i bästa mening Ernst Ahlgrenska; mot
deras förnuftiga och skrupulöst avvägda
karakteristik kan svårligen något invändas nu,
och det är inte troligt att framtiden kommer
att ändra mycket på den.

Man fäster sig här främst vid det som
säges om Ernst Ahlgrens »romantik», om det
instinktmässiga och våldsamma (skola vi
kanske säga patologiska?) i hennes natur. Hon
lyckades behärska det så, att hon i livet mest
tedde sig lugn som en »kogubbe», för att
bruka hennes egen galghumoristiska liknelse. I
författarskapet höll hon också strama tyglar
och visade sig som en exemplarisk realist,
ända till odräglighet redig och förståndig. Hon
tänkte nog på sig själv, när hon i en tidig
förstudie till folklivsberättelserna skrev att
det orubbliga lugnet hos skåningen ofta är ett
sken. »Under allt detta kunna ofta stora
lidelser driva sitt spel, och vem vet vilka
dramer som föregått de mord och självmord
vilka tidningarna omnämna.»

Orden klinga litet ominöst. Tidningarna
skulle sex år därefter omtala hennes
självmord, och människor skulle då undra över
den författarinna som nyss länkat fru
Mariannes öden så snällt och sansat. Orden förebåda
också ett par noveller i hennes sista bok, som
bäst ånge det lidelsefulla och strama i
hennes väsen. Vid sotsängen handlar om en
gammal kvinna som en gång har mördat sitt
nyfödda barn och nu lever i ovigt äktenskap; det
är något hedniskt storvulet över den krokiga
gestalten, som har fler anförvanter i de
isländska ättsagorna än i modern sentimental
bon-denovellistik. Förbrytarblod är historien om

en dräng som finner sin käresta trolös och
stöter kniven i henne. Om honom säges det
att han under sitt tunga och loja yttre gömde
passionens, brottets rasmärke, att hans
näsvingar voro fint känsliga som en
fullblodshästs. Till samma slags folk hör när allt
kommer omkring ockå Börje Olsson, hjälten i
Fru Marianne. Han är en övermåttan
stadig man, som på bokens första sida
presenteras med ett friarbrev så känslolöst och
prosaiskt, att det verkar komiskt, men som med
tiden visar både problematiska och patetiska
sidor. Vem vet hur det hade gått, om
Marianne hade burit sig så illa åt som flickan
i Förbrytarblod? Likväl är det ingenting
motsägande eller osannolikt i figuren; han
undergår ingen metamorfos som Marianne,
och han är vida mer konsekvent tecknad än
sin dekadente motbild Pål Sandell.

Börje Olsson gömmer på något av den
motsättning som fyllde författarinnans egen
tillvaro. Som helhet ger romanen med sina tre
sam- och motspelande personer en
fullständig ehuru föga markerad bild av henne själv
och hennes idéliv, hennes livslust och
livsleda, verklighetssinne och »romantik». Den
kan te sig precis lika bottentråkig som
Jonas Lies Et samliv föreföll Ernst Ahlgren —
hon var förresten själv medveten om
släktskapen mellan de två böckerna — ända tills
man beträder romanens inre rum med hjälp
av den nyckel hon lagt ner i dagboken. Där
hör man ibland andra röster än Mariannes,
Börjes och Påls, där är intensivare liv,
hårdare dialoger och en mer dramatisk kamp.
När man sett ditin, får berättelsens »moral»
en ny valör, och man ler mindre åt de
hemtrevliga husmorsförklän med vilka fru
Marianne så snällt demonstrerar sin
omvändelse. Man erinrar sig då några ord som Ernst
Ahlgren nedskrev efter en stormig seen med
Lundegård: »Patetisk — sentimental —
tragisk och full av romantik! Kanske. Men det
han kallar så, det ligger mig i blodet. Jag är
lidelsefull. Och hela mitt liv har jag måst
spela komedi för att söka dölja det. Det
häm-nar sig.» Inte heller i Fru Marianne gav hon
sig riktigt, med sin naturs hela styrka.
Romanen blev komedi i den mening hon tog
ordet, och det hämnade sig konstnärligt sett.

*



Innan Ernst Ahlgren gått i naturalismens
skola skrev hon romantiska berättelser som
voro tomma övningar, men inte bara det.
Byronismen är hos henne visserligen utan lit-

170

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:51:04 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1932/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free