Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Naturalism och romantik. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Naturalism och romantik
terär distinktion, men den är mer äkta än
fallet brukar vara. Det är också ett samband
mellan den ungdomliga romantiken och den
som senare tränger sig fram hos den
välupp-fostrade naturalisten. Det inträffar t. o. m.,
som Ingrid af Schultén framhållit i sin bok om
Ernst Ahlgren, att den byroniska
ungdomsnovellen Fidelio i vissa detaljer föregriper den
tragedi som vi känna dels från Den bergtagna,
dels från Ernst Ahlgrens dagböcker och
Lundegårds därpå byggda roman Elsa Finne.
Man kan finna samma konsekvens i detta som
i att de anteckningsböcker, i vilka Ernst
Ahlgren bokförde sina studier, börja med en
avskrift av Nordisk Familjeboks Byron-biografi
1878 och sluta tio år senare med ett
Brandescitat: »Man bliver med Lethed Herre over en
Situation, der har den uhyre Svaghed at
kede.» Litterärt återkommer för övrigt
Fide-liomotivet i berättelsen om Pål och hans
uppoffrande hustru i Fru Marianne.
Det är en av den föreliggande
avhandlingens förtjänster att den klart angett det
personligt betydelsefulla i berättarförsök som
Fidelio och Francesca Cervani och låtit
analysen av dem kasta ljus över den följande
utvecklingen. På tal om Fidelio citerar Linder
en samtidig anteckning om Topelius’ skiss
»Känslor utan namn», handlande om Vittoria
Colonnas översinnliga kärlek till Michelangelo.
»Hur storslaget! Det stärker själen»,
utropar den unga författarinnan. Det är inte
utan att man kommer att tänka på unga fru
Marianne, som tyckte att verkligheten var
grov och födde sin själ med fina romaner.
Linder ber emellertid läsaren lägga märke till
författarinnans förkärlek för ämnen sådana
som det topelianska i »Känslor utan namn»,
särskilt med tanke på den mottaglighet som
hon senare visade för Ibsens spiritualistiska
kärleksuppfattning.
Härmed är ett kapitel berört som enligt min
mening hör till det mest vägande och
intressanta i boken. Fransmannen Chr. Schefer
framställde i en essay i Revue bleue 1897
Ernst Ahlgren som en sann Ibsenhjältinna,
»une héroine d’Ibsen», som tog det litterära
kallet så religiöst allvarligt som det krävdes
i Brand. Linder har inte endast tagit upp
denna värdefulla synpunkt, utan han har följt
det Ibsenska inflytandet i alla dess
förgreningar, även de finaste. Han har därigenom
lyckats uppspåra intressanta litterära
sammanhang och även blottat nya sidor hos Ernst
Ahlgrens väsen.
I ett citat som Sten Linder gör ur Fidelio
lägger man märke till ett ord av hjältinnan:
»Minnet av en enda storsint ande kan väl
uppväga umgänget av hundrade småsjälar.»
Hon vill därmed säga att hon är villig att
stå risken med att bli en stor mans
älskarinna. Om »småsjälarna» tänker hon som
Victoria Benedictsson om sitt Hörbyumgänge.
Men det som här är romantiskt
kälkborgar-förakt blev senare till deciderad Ibsensk
själs-aristokratism. Som avancerad åttiotalist
talade Ernst Ahlgren fortfarande gärna om
»småsjälar», ett av hennes minst sympatiska
drag. Hon fann det ju också för smått att dö
i Hörby och valde mellan Paris och
Köpenhamn. Linder har inte utan skäl jämfört
hennes resonemang härom med Hedda Gablers
idé om »en död i skönhet». Det har något
med Ibsens kräsna esteticism att göra.
Ernst Ahlgrens mottaglighet för den
romantiska individualism som Ibsen anammat
och i sin tur inympat på det nordiska
åttiotalet är lätt att förstå. Hon var en stort
anlagd människa som råkat in i små och
ovärdiga förhållanden. I författarskapet såg hon
en möjlighet att höja sig och bli fri. Därför
gav hon sig åt det så ivrigt och offervilligt.
Den Ibsenska kallelseläran fick i henne den
villigaste lyssnare. Den stärkte själen, liksom
Topelius’ »Känslor utan namn». Konsten
eller, som hon blygsammare sade, arbetet blev
hennes religion, och Stora boken, som hon
delgav sina intryck och reflexioner, blev
hennes vän, hennes kärlek. Det är en lika
kylig atmosfär som den Brand lever och
predikar i. Man tycker sig höra honom själv:
»Arbetet är både gud och satan, ty arbetet
är allt vad ljust och mörkt som finns ini dig.
Men man ger sig helt, man delar sig icke! Ty
då blir man ett tomt skal, som arbetet
vrakar och kastar bort. Blödigheten–—
kvinnonaturen. Lägg dina händer om den
gråtandes strupe och kväv henne.»
Så länge Ernst Ahlgren trodde på sitt kall
gick hon målmedvetet fram, sprängde hindren
hänsynslöst och utvecklade under fyra, fem
författarår en otrolig kraft. Även då den
ödesdigra förbindelsen med Georg Brandes inletts,
tänkte hon att hon skulle bemästra
situationen och att den nya upplevelsen skulle
komma hennes arbete till godo. Det var
oförståndigt. Men är det inte samma oförstånd som
vidlåder Ibsens abstrakta
konstnärsreligiositet, med dess glömska av naturen, av blodet?
Ernst Ahlgren fick liksom mästaren nog av
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
