Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Naturalism och romantik. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Naturalism och romantik
Strindberg til en sælsom kunstnerisk
Harmoni i al den kemiske Disharmoni».
I det följande behandlar Børge under
rubrikerna »Aerens Tornevej», »Eventyr» och
»Erindringskunst» den sagobetonade dramatik
som inleddes med Advent 1899 samt Sagor
och Kammarspel. Även om man här inte
alltid kan se Andersen där författaren vill se
honom, följer man med intresse hans
framställning, särskilt hans analyser av
Drömspelet och kammarspelen. Han har en
medryckande, konstnärligt betonad stil och visar en
sympatisk villighet att följa diktaren i hans
intentioner. Men framför allt har han blick
både för det som förenar och det som skiljer
de två diktarna. De möttes i den ljusa
idyllen, i Fagervik, men kanske också någon gång
i Skamsund. Børge pekar på Andersenska
sagor sådana som På den yttersta dagen, vars
ohyggliga visioner han jämför med
Strindbergs Infernofantasier. Den väsentliga
distinktionen gör han, då han vid en jämförelse
mellan Strindbergs fabel Måsarna och
Andersens Det är riktigt sant och I
ankgår-den anmärker att vad som hos den senare är
omedelbart liv hos den förre trots allt har
en biton av litteratur. Den självanalyserande,
subjektive Strindberg besatt med ali sin
rikare och reellare kunskap om världen inte
Andersens objektivitet, hans definitiva
karakteriseringskonst. Han kunde inte ge sig
tingen i våld, säger Børge. »Han havde altid,
hvor meget han end gik op i det naive, bag
sig et noget, som stod paa Vagt. Han
vat-trods al religiøs Ydmyghed Kritikeren, der i
sit Øje havde en Stump af Djævlespejlet.
Han var paa én Gang naiv som Andersen
og stærkt intellektuell som Kierkegaard.
Andersen var lutter Aabenhed. Strindberg havde
en Trang til Blottelse og samtidig en Angst
for Blottelse, som hos ham fremkaldte evige
Sjælskonflikter og dermed følgende
Sjæls-analyser, der umuliggjorde den godmodige
Opfattelse af Omverdenen, der er en central
Side i Andersens Eventyr.»
Men å andra sidan har Strindberg, som
Børge också framhåller, en rikare erfarenhet
än Andersen. Aktivare och vetgirigare som
han var, deltog han i livet på ett annat
intensivt sätt. Detta är skillnaden mellan Mit
Livs Eventyr och Tjänstekvinnans son.
Strindberg når inte upp till Andersens
absoluta konst, men hans självbiografi är ett
dokument av helt annan verklighet och
mänsklig rikedom än Andersens. Blekast är ju den
vackra boken Ensam. Børge gör också den
iakttagelsen att den i synsätt och stämning
kommer Mit Livs Eventyr nära. Här har
tillvaron fått en slöja över sig, vilket den
egentligen alltid hade för Andersen. På äldre
dagar har Strindberg kopplat av de flesta
förbindelserna med världen, han betraktar
den på avstånd, genom sina fönster, och
lever på sina minnen, även som konstnär.
Därom skriver Børge i det intressanta kapitlet
» Erindringskunst».
Sammanställningen med Andersen visar
hän på ett konstitutivt drag hos Strindberg.
Han är en modern ande, splittrad och
påverkad av alla tidens strömningar, och i alla
fall är han sagodiktare, inte tillfälligt utan
med konsekvens. Jämte Selma Lagerlöf är
han vår ursprungligaste berättare i nyaste
tid, han står liksom hon nära H. C.
Andersen och nära den folkliga epiken, sagan. Han
gör skäl för tillnamnet »hin primitive», som
Lehmann givit Andersen i en bekant essay,
också hans ena hjärnhalva var en
Papuanegers. Det behövs inte så mycket för att han
skall lämna sin moderna idékrets. En
litterär framgång gör honom vek, och han
återvänder till en förenklad livsuppfattning, till
Andersen. »Han rensar sitt skrivbord från
böckerna och skriver på fjorton dagar ett
sagospel, vars filosofi är den: att livet är
gott och livet är ont, människorna mer
oförståndiga än felaktiga och kärleken det
högsta.» Längre borta än så var inte
sagan, och det var ändå 1881, mitt i
genombrottets oväderstid.
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
