Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot
W e r i n
ner världen men förlorar sin själ. Det är en
äkta Bergman-historia om en genial
projekt-makare, hos vilken ont och gott blandas på
ett outredbart sätt, som följer djävulens
lockrop, men omsider upptäcker att målet är en
chimär och fattas av ruelse. Historien om
knektarna är när allt kommer omkring blott
det fantastiska förspelet till det som för
berättaren varit det väsentliga: skildringen av
Arnisius’ ånger, hans skrämsel och
hallucinationer och av hur han slutligen gör upp
saken med sitt samvete, med Gud, på ett eget
originellt sätt. Det etiska grundmotivet
framträder i denna novell tydligare än annars hos
denne författare, vars bildvärld i allmänhet
är så villsam och obskur.
Lika djupt som denna berättelse griper
titelnovellen »Labyrinten», ett sceneri från den
storstadsvärld av lyx och nöd som har
lämnat stoff till några av Bergmans mest kusliga
och fascinerande skildringar. Han närmar sig
i denna berättelse som flera gånger förut
Dostojevski. Här är en snäll
överklassyngling, tillhörande den kända släkten Någon,
och en flicka från gränderna, från
Labyrinten, av släkten Ingen, en Vemsomhelst. Här
är den onda förförelsen i skepnaden av en
bordell värdinna med tjänstestab. Här är
barnslig oskuld och förhärdelse,
barmhärtighet och grymhet, himmel och helvete. Det hela
utspelas i clair-obscur och får en mystisk, en
symbolisk karaktär. Det är något av
Strind-bergskt drömspel och något av en moralitet
som Spelet om Envar. Den unge mannen
möter flickan just då hon är nära att sugas in
i grändens mörker och bli en av dess
skuggvarelser, dess levande döda. Två människor
mötas, två själar. För ett ögonblick upphör
allt annat att vara till: storstaden, labyrinten,
ett rums brokiga detaljer. Den vägg som
skiljer världar och själar åt blir ett tunt och
bräckligt skal och rämnar. »De betrakta
varandra. Och då hon drar sina händer ur hans
sker det endast därför att hon måste vidröra
hans huvud, hans hår, hans panna, försiktigt,
nästan skrämd som ett barn då det första
gången vidrör en underbar och oanad gåva.» Men
stunden därpå är världen ånyo sig lik med
allt som skiljer, med konventioner,
misstankar och missförstånd, med hunger och
hårdhet, frestelse och fall ... Livet återtar sin
obönhörliga gång, och händelserna utvecklas
snart med den hissnande fart som Hjalmar
Bergman älskade.
Med sin mörka timbre, sitt allvar under
spelet gör denna novell ett intryck som man
inte lätt blir fri från, även om man skulle
önska det. Den har en starkt dramatisk
karaktär och skulle nog göra sig i scenisk
bearbetning.
Vi vända oss till Gustaf Hellströms nya
roman Carl Hcribert Malmros. Den har
visserligen inte samma stoffliga rikedom och
mänskliga räckvidd som boken om
Snörma-kare Lekholm, men i fråga om stil,
erfarenhet och intelligent psykologi kommer den upp
till dess nivå. En viss intellektuell torka och
cynism, som väl var ett arv från den radikala
bohemtiden i Lund, hotade tidvis att göra
Hellströms författarskap sterilt. Nu har det
kommit frihet och värme i hans
framställning och också mer liv. Det är kanske för
ögonblicket ingen svensk berättare vars
böcker man öppnar med större förväntningar.
Man har intrycket att det hos honom finns
reserver som ännu inte ha tagits i bruk.
Romanens fabel är i korthet denna. Carl
Heribert Malmros, som förestått
kriminalavdelningen vid Stockholmspolisen under de
ansträngande krigsåren, söker och får den mer
stillsamma polismästarebefattningen i
Söderås. Han har utseende och sätt för sig och får
namn om att vara en hygglig karl, som
bekant det fördelaktigaste som kan sägas om
någon på svenska. Dock kan man inte undgå
att märka och irriteras av att han med ali
sin sällskapliga öppenhet i grunden är
tystlåten och sluten. Sina underordnade förvånar
han strax med ett tal, vari han uppmanar
dem att inte glömma att humorn är ett av
polismannens bästa vapen. De förstå det inte,
ty för dem liksom för så många svenskar är
humorn detsamma som Strixhistorier. Hans
gifte med en kaféuppasserska och hans
umgänge med en i staden illa liden lektor äro
saker som det tongivande Söderås skakar på
huvudet åt. Allt ordnar sig emellertid
någorlunda, förtalet slumrar in av brist på eggelse,
och polismästaren blir en tolerabel person. Så
inträffar en arbetskonflikt med blockad,
strejkbryteri och upplopp, alltså en affär av
det mera riskabla slaget. I den kritiska
situationen får polismästaren en idé; det är en
god idé, men det oaktat har den de mest
ödesdigra följder för honom själv. Han gör en
överenskommelse med arbetarorganisationens
ordförande att de tillsammans skola svara för
ordningen i och utanför den blockerade
fabriken. Åtgärden har önskad effekt, men sedan
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
