Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny lyrik
den vid jordiskt stoft. Som jordson är han
verkets hjälte, den egendomlige »bergsman».
Vid dennes gestaltning har Olov Lundgren
nått en fängslande och fantasifull konkretion,
särskilt i de senare partierna. Den
ödemarkens tragik, som ligger gömd i så många
svenska traditioner om förgrämda och underliga
enslingar, har han fått fram trovärdig och
gripande. — »Bergsman» blir också en bild
av det själiska i människan, dess oroliga
längtan och besvikelse. Han är utrustad med
nyckelblommans hemliga krafter, som öppna
dörren till djupets skatter, men blir också offer
för de mörka makterna och bringar
undergång till de människor han står nära. Hans
gruva störtar samman mitt under ett kalas
i bergsmansgården — en seen med dramatiskt
liv och säreget hednisk stämning. I sista
scenen går han ur sin ensamhet in i berget —
och ängeln från första tablåns graciösa
himmelsscen träder fram, vaknad ur sin
förvirrade dröm. Före förvandlingen säger den
gamle:
Hit kom jag till dig, kära ensliga vrå,
för att slita mig lös ur förvändhetens garn,
leva som ett skapelsens enklaste barn
och lära mig de stigar stjärnorna gå
och ett jordkryp bör vandra. — Här anade jag först:
blomman som efter det fördolda gav törst
och öppnade till ungdomens tjusning och kval,
hon öppnar även stjärnornas skimmerfyllda sal.
Sägenspelets hjälte är i viss mån en
variation av sagornas geniala lyckopilt och
äventyrare, som i mera romantisk utformning ofta
får en tragisk karaktär. Den stora traditionen
i genren gör sig ibland påmind. Men verket
är levande och originellt; icke minst den
imponerande mångfalden av bergsmansskrock
och annan folktro gör intryck. Replikerna ha
genomgående en frisk och ledig stil.
*
Vad man i den senaste tidens lyrik med
skäl kan sakna är helt nya krafter. Därmed
förnekas ej, att personlig egenart och
trovärdighet kunna finnas rikt nog i enstaka
verk av nya diktare. De finnas i varje fall i
Py Sörmans Skuggornas land. Den
kvinnliga lyrikern har en rättfram, behärskad men
också temperamentsfull stil. Någon dikt av
det sångbara och slösande slaget ger hon icke,
men hennes samling rymmer välgörande
kontraster : bredvid den stålsatta och
världsfrån-vända idealismen i dikten om Kryp talar en
kärv och originell humor, som i Tre visa män.
Man önskar lyrikern att få fortsätta på sam-
ma den konstnärliga äkthetens och
koncisionens stig, som hon beträtt. I en rörande
vacker avslutningsdikt talar hon om en sådan
stig:
Jag måste gå den
ty den är min,
Och jag måste gå den
ensam.
Kerstin Hed är icke någon ny bekantskap
som lyriker. Hon har skapat en del av den
mest betagande hembygdslyrik vi äga. I
Strömmar mot havet framträda just sådana
motiv föga. Skaldinnan tycks ha strävat
efter mera direkt personliga och
allmänmänskliga uppgörelser; i varje fall kan man vara
säker, att hon ej av något ovidkommande
»tidsenligt» skäl övergett den
inspirationskälla, som skänkt så många äkta folkliga ting
i diktsamlingar som Jord och människor. I
de nya dikterna känner man igen en sångbar
och lättflytande vers och det helgjutna och
varmt mänskliga diktarlynne, som är Kerstin
Heds. Hon tar upp stora och enkla motiv.
Man minns den vackert kvinnliga stämningen
i De onda eller En kvinna med sin mjukt
uttrycksfulla rytm:
Och du var ännu ung,
och över pannan
för tung föll hårets våg,
så såg det ut. — —
E. N. Söderberg har samlat finstämda och
för sin skald typiska dikter och kallat dem
Under aftonstjärnan. Den grundstämning,
som alltid varit Söderbergs, angives gott med
samlingens namn. Några väsentligen nya
domäner åt sin lyrik har han icke vunnit, och
har säkert icke åsyftat det. Men han har
hävdat sin äkta egenart som de kulturella
idealens och hemminnenas sångare. Han har sin
givna betydelse som sådan. Helst dröjer man
vid en serie koncentrerade bikter, som Vid
Brittmässtid, Det stjärnlösa mörkret. I
Strids-mannaöde har den stillsamt lyriske diktaren
fått välgörande intensiva tonfall om dens
kamp som
söker med sanningsord
från allt själviskt och lågt på jord
hjärtan och viljor lyfta.
I Harry Martinsons nya dikter finns en
hel del frisk realism, åtskilliga intryck, som
fått slagfärdiga uttryck. Men det stämmer
illa till denna glädjande begåvning, att
Martinson råkat in i en besynnerligt tillkonstlad
stil, som direkt eller indirekt hänger ihop med
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0263.html
