Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.JViis Svanberg
de »modernistiska» programmen. Alla dylika
programs skadlighet har jag påpekat i denna
tidskrift i min Croce-studie 1930, innan de
unga föreskrivande manifesten börjat växa
upp. Man vill gärna hoppas, att Martinson
skall ha kraft att göra sig fri från ett
esteti-cerande mode — man har i själva verket skäl
att tro det. Det manérartade och pretentiösa
tar sig outrerade uttryck i Dikt (med
lösenordet: »Giv Doft i Blomma») eller Inför
morgonen. Men diktaren tilldrar sig intresse —
han är verkligen en diktare. Det bisarra
bildspråket träffar ofta ett intryck och ger ett
personligt perspektiv. Han får oss att se med
sina ögon, när det heter i Solnedgång: »Långt
in i den röda solens sista rökiga lyse ramar
en ko.» Man får blott leta alltför länge och
noga bland en mängd saker, som alis inte äro
naturlig dikt, för att finna prov på
skapande, visuell fantasi. Särskilt tyckas
Martinsons nyckfulla men sägande associationer
komma till sin rätt i hans naturlyrik med
svenskt landskapskynne. Här kan man finna
dikter som Ängsullen eller denna:
Jag ser björkarnas veka spön svänga sina plymer.
Stammarnas pelargång — vindens vita klaviatur.
Kronorna — den gröna mjukhetens kupoler, eller
blonda
huvuden av de fattiga, vackra gudinnorna Anni
och Lisa och Clary.
Någon särskilt okonstlad stil har icke denne
unge diktare. Snarare finns här allt skäl att
tala om alexandrinism. Men svårtillgängligt
utsökt eller friskt enkel — ali dikt må vara
lika välkommen, bara den är något av
personlig, äkta dikt. Vad vår unga och yngsta
lyrik behöver, det är i varje fall befrielse från
spekulativa, inskränkt esteticerande och
exklusiva program. Detta må än en gång
betonas.
De yttersta dagarnas unga finna det alltså
naturligt med en stil, som ofta erinrar om
den gamla isländska skaldediktens tilltrasslade
språk: fiskmåsen »härmade fjällets vithet»,
någon »gläds i kupletter över den ymniga
myllan» och är »urdriftens lantman». För
detta unga släkte måste en bok som Theo
Lundbergs Mot vidderna redan vid en blick
på omslaget avslöja sig som ohjälpligt
förhistorisk : diktaren kan om ett tidigare verk
citera omdömen av Levertin. Den kritiske
läsaren, som tar del av dikterna obunden av
generationsschabloner, skall bli lönt med en
poetisk bekantskap, som visst inte lider brist
på frisk självsyn. Det är utan tvivel ett
poetiskt temperament, som här i ali stillhet sökt
och funnit sin speciella värld i en samling
sydhalländska kustmotiv. I andra genrer
innehåller boken saker av delvis alltför tillfällig
natur, även om man här finner en så gripande
liten dikt som Den stora kärleken. Mest
minns man koncisa och personliga strofer om
strandens och havets dagrar och tallarnas
ödessus. Detta citat ur en melodios och
fåordigt målande dikt må tjäna som prov
(Blommor i storm):
Fast aftonrodnan skimrar
med varmt och vänligt ljus,
stark stormen går och timrar
på havet vita hus.
Han har ej något hjärterum
och slår det starka lätt i grus.
För stormen mån I buga,
stockros, vildros och krysantemum!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
