Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Rom och hellenismen. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Boethius
förtvinande i en främmande form. Jag
håller emellertid fore att en närmare
eftertanke och ett vägande av insatserna
fastmer röja, att kulturmötet i Rom liknar de
stora kulturernas vanliga arvegång. För
mig blir frågan — som jag med dessa
rader velat belysa — den allmänna, gamla:
Blir något »fosterländskt» (utom barbariet)
kvar i en nations odling, då den föres in
i kulturernas stora kedja och sammanhang?
Historiska paralleller i vanlig mening äro
alltid vanskliga och ej minst här, där det
gäller insmältningen i det stora förloppet
av en jättestyrka, en brutalitet, en
härskarkraft som Roms. De få i varje fall ej
på något sätt hårdragas, så skilda som
antika och nyare tiders förhållanden äro. Men
jag håller dock före att den stora frågan
kommit i ett olyckligt läge genom att
isoleras och ej få den belysning, som
allmänna historiska synpunkter kunna ge. Rom
ställdes mot hellenismens kulturmakter på
ett sätt som kan påminna om Tysklands
eller Nordens ställning till 1700-talets
franskklassiska kultur och bourbonernas
monarki. Man har inför ett förlopp som
detta gagn av att sätta sig in i
vetenskapliga försök att komma till rätta med det
nationella och det utifrån inströmmande
i liknande fall. Det ligger just nu nära till
hands att erinra om professor Ragnar
Josephsons lysande kapitel i hans Tessinverk
om det svenska och det utländska (II
s. 42): »En svensk historisk stil finnes
icke, om därmed förstås en morfologisk
nyskapelse. Men med detta säges icke, att
den svenska konsten, bildkonsten och
byggnadskonsten, skulle sakna sin egenart. Den
äger förvisso egenskaper, framsprungna
ur landets och folkets villkor, ur klimat,
natur, levnadsförhållanden och folklynne.
Det allmänna europeiska stil förrådet har
upptagits i svensk konst. I urvalet,
om-bildningen och bruket av detta förråd kan
självständigheten ligga. Fasthållandet
under långa tider av den främmande formen
kan bilda den inhemska traditionen. En
dylik trohet måste vara tecknet på, att
denna form svarat mot djupare krav av
praktisk och ideell natur. Stilvåg på stilvåg
sköljer in över landet... Det gäller att
uppmärksamma hur dessa vågor brytas vid
den svenska kusten.»
Jag upprepar, hårdragna paralleller
gäller det här ej, men väl att leva sig in i
dylika likartade förlopp utan att därför
trubba av känslan för olikheterna. Rom hade
vid mötet med hellenismen främst genom
arv från etruskerna en egenartad kultur
med starkt arkaiskt grekiskt påbrå och en
sällsynt utpräglad individualitet. Få folk
kunna ens sägas påminna om romarna
omkr. 300 f. Kr. i detta sista’ avseende.
Utom detta, som självfallet gav en alldeles
bestämd prägel åt makternas spel i Scipio
Africanus’ Rom, och utom allt annat som
särmärker, måste man minnas, att det stora
kulturmötet för Roms vidkommande fick en
enastående intensitet, därför att Rom
erövrade den kulturellt överlägsne. Rom
påtvangs direkt ej blott österns kulturella
problem men tvingades även att arbeta
med dess ärvda politiska former, med de
hellenistiska monarkiernas samlade arv av
de grekiska stadsstaternas traditioner och
kommunala frihet, förbundna med de
orientaliska rikenas despotism och tusenåra
»visdom» på det politiska och
organisatoriska området (för att låna Herodotos’ ord
om orientens folk). Vad hade Rom att ge?
Har Rom i mindre grad än andra folk
smält in eget i den stora utveckling, vars
nya sekler välvde upp då romarna omkring
200 f. Kr. började erövra
medelhavsvärlden ?
Vi tänka i allmänhet, ställda inför detta
spörsmål, på Vergilius’ allbekanta ord:
Andra, med konst mer mjuk skola giva en ande
åt bronsen,
skapa — det tror jag dem om — livslevande
bilder i marmor
tala med kvickare mun, och himmelens
välvande kretslopp
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
