Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Rom och hellenismen. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Boethius
tecknar sig i bjärt kontrast mot grekernas
idealiserande konst eller strävan att fixera,
ge uttryck åt en allmän typ. Realismen
är en i ögonen fallande egenskap över hela
linjen. Här äga vi ett stort och intressant
studiematerial i de romerska porträtten, i
skulpturen i hellenistisk och
etruskisk-hellenistisk stil, som började blomstra upp
i Rom från och med tiden omkr. 200 f. Kr.
under påverkan av etruskisk konst, av
jätteimporten av formskön grekisk konst i
original form och i samband med grekiska
konstnärers arbete i Rom. Det svårlösta
problemkomplexet kring denna romerska
konst synes mig mästerligt behandlat av
Mrs. Eugenia Strong i Cambridge
An-cient History. Ständigt måste man
minnas att det utlösande vid denna romerska
porträttkonsts tillkomst var det
hellenistiska porträttet. Denna inspirerande konst
mötte i Rom etruskisk konst samt i
likmaskerna i adelsätternas atrier uttryck för
romarnas realistiska och veristiska strävan.
Resultatet ligger framför oss i en rad
olika brytningar, i rent hellenistiska
idealiserade porträtt, i märkliga uttryck för en
alldeles ny, bister, obönhörlig men
kraftfull realism, som romarstaten och dess
män inspirerat till, och slutligen i en grupp
porträtt, vilkas stelnade drag röja
tydligaste samband med likmaskerna.
Kvinnoporträtten äro mera bundna av de
hellenistiska typerna. Romersk toga och
romerska statsmannadrag ha däremot lockat
konstnärerna bort från den grekiska
idealiseringens klassiska marker, och givit
upphov till en senig, kärv, naturalistisk
porträttkonst, som även skarpt sticker av mot
etruskernas stiliserande konst och deras
utmanande framhävande av form och linje.
Som sagt, dessa porträtt ha ofantligt
klara ord att säga om romarnas natur och
den egenskapsgrupp hos dem, som här
sammanfattats under ordet realism. Vi
måste dock inskjuta, att intresset för dem
stundom lett till en nästan grotesk över-
skattning av de retarderade försökens (sid.
255) konsthistoriska betydelse. Någon gång
synes man vilja ställa upp en inre italisk
utveckling med dem som portalfigurer och
låta det stora romerska porträttet, första
århundradets och kejsartidens märkliga,
intrycksfulla skapelse, liksom växa fram ur
dessa torftiga romerska porträtt. Denna
Æow^historiska betydelse hade de ej. De
visa oss naturligtvis ej ens att man ej
kunde göra bättre i Rom. Intressanta äro
de, därför att även de röja den realistiska
romaranda, som snart omisskännligt gav
sin färg åt ej blott etruskernas porträtt,
sådana vi känna dem från tiden omkr. år
IOO f. Kr. genom den s. k. Arringatore
i Florens, utan även åt den stora
hellenistiska världens konst. Denna sista gav
uttrycksmedlen genom vilka den romerska
realismen blev en världsmakt. Även
frågan om det var romare eller greker eller
helleniserade syditalienare (som Livius
Andronicus!) som förde fram det
romerska, har i viss mån sekundär betydelse.
Det viktigaste är att anden i dessa av
romerskt lynne och samhällsskick präglade
romarbilder, som hellenismen givit liv åt,
bestämmande påverkade det romerska
kejsarrikets stora porträttkonst, den lysande
raden från Cæsar och Augustus och
framåt, som avlöste det hellenistiska porträttet.
Den blev den nästa fasen efter hellenismen
i hela medelhavsvärldens bildkonst, med
allt vad den rymmer av hellenistiskt
formarv och romersk ande. Inför dess
tillkomst må man även erinra sig hur tidigt
det romerska började positivt påverka
hellenismen också på andra områden.
Romerskt statsliv inverkade på den
grekiska politikern Polybios och
Selevkider-nas sista försök att återuppbygga
statsmakten i Antiokia. Man må ock minnas den
romarfödde arkitekten Cossutius, vilken
byggde på Olympieion i Aten åt Antiochos
Epiphanes1 — så som en Tessin hoppades
1 Vitruvius VII 160 f. C. I. A. III 561.
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
