Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Sigrid Leijonhufvud. Av Bengt Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigrid Le ij o n hu f v ti d
av stoffet klokt avvägt olika publiceringssätt.
Det rena avtrycket, försett med lämplig
inledning och kommentar, omväxlar med den
historiska essayen eller annan längre,
sammanhängande framställning, ofta byggd på
källor i brevform. Var och en, som något
prövat svårigheterna, då det gäller att smälta
det vidlyftiga råmaterialets tunga massa till
icke blott hanterbar men också väl ciselerad
form, måste beundra Sigrid Leijonhufvuds
förmåga. Som stilist är hon Ellen Fries vida
överlägsen och har i det hänseendet gått mot
en alltmera utsökt språklig form.
Släkter och gestalter i »Ur svenska
herrgårdsarkiv» äro hämtade från karolinsk och
frihetstid, Sigrid Leijonhufvuds
specialområden. Där upplåter hon för oss Bengt
Oxenstiernas statsmannaboning på Rosersberg, där
tyder hon gamla visböckers vittnesbörd,
dröjer vid Dalins lärjunge Hans Gustaf Rålambs
historia och skildrar Nils Bielke, senatorn av
Rom, den landsflyktige svenske konvertiten,
som dog i palatset på Capitolium 1765. Han
tog i arv, säger hon, »av sin gamla släkt blott
förfiningen, intet av kraften». I Birgittas
kyrka vid Campo de’ Fiori i den eviga staden ha
de fleste svenska Romfarare sett den
pompösa marmorvården över senatorns stoft.
Med monografien Erik Sparre och Stina
Lillie (1911) slog Sigrid Leijonhufvud
allmänt igenom även i rent fackhistoriska
kretsar som den kännare hon är på sitt arbetsfält.
Det är just en av hennes förtjänster, att
hennes allmänhistoriska kunskaper tillåta henne
som skildrare att på allvar och med säkerhet
beträda de politiskt och kulturellt betydande
miljöerna. Boken om Erik Sparre visar
också, att hon, utan att skatta åt överdrifter,
ingalunda skyr det drastiska. Hon förblindas
aldrig till att odla det okritiska äreminnets
menlösa men tomma och ohistoriska genre.
Att hon undviker alltför skarpa domar är en
annan sak — sådana ligga över huvud
fjärran från Sigrid Leijonhufvuds försynta natur.
Den fransosicerade Erik Sparre — »Stina
Lillies man», som han ibland försmädligt fick
heta — inbjuder icke sällan till kritik, både
i fråga om sin gärning och sin karaktär. Men
mänskligt sett är han en intressant och
tidstypisk personlighet. Det synes redan av hans
ståtliga porträtt, att han icke liknade sin
brorson Carl, som Sparre skämtsamt kallade
Don Carlos och påstod såg ut som
Lazarus, då vår Herre uppväckt honom från de
döda. Det finns en av författarinnan berät-
tad anekdot, som väl karakteriserar Erik
Sparres fyndighet och esprit. Då den som
åldring bigotte Ludvig XIV inför Sparre
beklagade att de ej kunde få råkas i
himlen, eftersom Sparre var kättare, replikerade
den senare med anspelning på sin
ministercharge: »Förlåt mig, Sire! Konungen, min
herre, har befallt mig att följa Ers
Majestät överallt.»
I historien om Sparres och Stina Lillies
dotter Ulla och hennes make Carl Gustaf
Tessin fick Sigrid Leijonhufvud ett rikt fält
för vidare studier. De samlades först i de
innehållsrika volymerna Omkring Carl
Gustaf Tessin, I—II (1917—1918). Det är
personligheten Tessin som Sigrid Leijonhufvud
vill visa oss, i hans hemliv, hans förhållande
till makan och familjen samt under
vänskapen med Lovisa Ulrika fram till brytningen
med henne. Förmågan av briljant
miljöteckning och psykologisk förståelse,
framställningens rikt facetterade återspegling av
händelser och gestalter samt stilens kultiverade
mjukhet utmärka dessa böcker, liksom
Sigrid Leijonhufvuds övriga produktion. De
bifogade mönstergilla källhänvisningarna och
med sällsynt omsorg utarbetade
personregistren bidraga till läsarens gynnsamma intryck.
Tessinstudierna utbyggdes med tvenne
vetenskapligt värdefulla aktpublikationer. Den
ena var Tessins dagbok de viktiga åren 1748
—1752 (1915); den andra Lovisa Ulrika och
Carl Gustaf Tessin (1920), innehåller
dokument som giva en intressant belysning av
dessa båda förgrundsgestalter i den svenska
rokokons kulturliv och tidens politik.
Till sina närmare mödernefränder,
familjerna Sparre och Bonde under gustaviansk
tid, övergick Sigrid Leijonhufvud i arbetet
Två människoöden, som utkom 1927. Det är
aktstycken, inramade av en förtjusande
prolog och en epilog av utgivarinnan. Miljön
är delvis skånsk — Trolleholm och Tosterup
— mindre politisk än familjär. Den fängslar
emellertid genom intima skildringar och
gammaldags, älskvärt behag.
Då Sigrid Leijonhufvud sedan
återupptagit sina Tessiustudier, måste detta av
allmänheten hälsas med stor glädje. Denna tidskrifts
läsare erinra sig hennes här nyligen
publicerade uppsats om Tessins fesaga,
Faunil-lane. Fröken Leijonhufvud, som 1918 inträtt
i Samfundet De Nios krets, hade i dess
årsbok, »Vår tid», redan 1919 bidragit med en
fin analys av Tessin som epistolär förfat-
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
