Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Nordiska klassiker. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Svanberg
sättning får hälsa sin make och motståndare,
hjälten Jason, med tillmålet »kräk». Jason
är icke någon skurk i större stil. Själv
verkar han övertygad av det habila, väl
disponerade stycke retorik, som han försvarar sig
med och som Medea bryter av med ett enda
inlägg: »En orättrådig, som med visa ord
sig svänger, tycks mig värd det största straff.»
Hans förtvivlan, då Medea fullbordat sina dåd,
verkar mänsklig och äkta. Just emedan den
främmande, ensamma och skydda kvinnans
motståndare är så obetydlig, framträder
hennes egen överlägsenhet. Med fin stilkonst har
Gullberg fått fram den omedvetet ironiska ton,
som kommer att ljuda i Jasons repliker i den
stora uppgörelsescenen. Så när han förmanar
den övergivna med orden:
Kom först och främst ihåg: du bor i Hellas,
ej längre bland barbarer; rätt och lag,
ej makt och våld behärska nu ditt liv — —
Men Medeas moraliska triumf är förbunden
med en tragisk, uppslitande strid, som främst
kommer till synes i hennes egna repliker. Den
slutliga triumfscenen, då hon far bort i
solgudens drakvagn, innebär ju att detta drama
om mänskliga passioner griper över i
myternas värld och förlorar sin förankring i
jordelivet. Medeas hämndetörst har förött också
det mänskliga hos henne själv. Samma
tragiska sammanstötning antydes vackert i
scenen med Aigeus, dramats harmoniska inslag.
Konungen av Athen bjuder den förfördelade
gästvänskap. I de körsånger, som omgiva
denna seen av försoning och lugn, har
koncentrerats allt av humanitetsstämning, av
ålderdomligt from skönhet, som det lyriska inslaget ger
i effektfull kontrast. I lovsången till Athen
blandar sig en antydan om den tragiska
motsatsen mellan hjältinnans förhärjande
passioner och den värld av fromhet och gentleness,
som hon själv måst fly till.
Där öser hon, kärleksgudinnan,
ur Kephisos’ flod
frisk dagg över åker och äng.
Hon andas i vindarnas fläkt;
markerna dofta, och evigt
stå rosor och myrten i blom.
Av blommorna gör hon ett härligt
diadem för sitt gyllene hår.
Hon bjuder till Vishetens sällskap
Eros, en sporre till dåd.
De heliga flodernas stad,
främlingars tillflyktsort,
skall den fromma
famnen öppnas,
när barnamördarn kommer? —
Tänk på blodet,
tänk på brottets art!
Hjalmar Gullberg har här liksom tidigare
visat en märklig förmåga att återge den
tragiska lyrikens högstämda melodier som
väsensbefryndad svensk vers. Han får
också fram uttrycksfulla stilskillnader i dramat,
t. ex. den smått vardagliga tonen i ammans
och vårdarens tal. Det bästa som kan sägas
om en översättning tycks mig kunna sägas
även om Gullbergs Medea: den verkar
originaldikt.
Euripides’ Backantdrama, som nu kan
läsas i en fin dansk översättning med givande
kommentar av Niels Møller, tillhör
diktarens sista verk. Man söker här förgäves några
djärva omvärderingar, några moraliska
problem och tillspetsade konflikter. Visserligen
har tragöden på intet sätt gett en folkligt
from och förhärligande dionysosbild — så
långt är han sig lik. Men han har, frestas
man säga, roat sig med att följa mytens
gestalter och öden någotsånär troget i spåren.
Han har blott gjort dem mänskligt
påtagliga. Guden själv är en suveränt fri ung
äventyrare, som pojkaktigt leker med sina
fiender och sin trolldomsmakt. Dionysoskultens
bekämpare, kung Pentheus, är i sin
motsträviga forblindelse halvt komisk. Helt i en
uppsluppen, farsartad stil gå två bifigurer,
åldringarna Teiresias och Kadmos; för att inte
vara efter sin tid och bli osams med den
modernare guden rusta de sig med from iver
till mänadiska fester. Den högstämda, hetsande
Dionysosmystiken finns egentligen i körerna.
Funnes icke kören och det blodiga slutet
—-för en modern läsare svårt att förena med
helheten —, skulle man alltigenom få
intrycket av ett lekfullt sagospel. Just i de
dramatiskt centrala scenerna, där man bäst känner
igen Euripides’ intensitet, är detta intryck
starkt nog ändå. Så när guden gycklar med
sin fiende, själv osynlig förvänder kungens
syn och till slut förvirrar dennes förstånd, så
att mänadbekämparen låter sig utstyras till
kvinna och föras bort som ett viljelöst offer.
Inför denna skälmska, magiska regi kommer
man att tänka på en annan dramatikers
farväl till de mänskliga lidelsernas kaos, också
det skrudat i magiens skimrande dräkt med
dess lätthet att lösa upp förvecklingar; också
det blandat med kärvt förakt i den fantas-
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
