Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Armas Järnefelt. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Armas Järnefelt
omsorg. Den av Järnefelt redan 1908 två
gånger ledda Ringcykeln blev av vissa anledningar
ej då alltigenom lyckad, men återupprepandet
tre år senare (med Heinrich Knote i
Sieg-munds och Siegfrieds partier) försiggick under
en för våra förhållanden sällsynt feststämning.
Järnefelts personliga insats för denna
stämnings vidmakthållande markerades ännu mer,
när han hösten 1924 även övertog
regissörs-skåpet för det väldiga verket; detta medförde
såväl förbättringar i det dekorativa och i
grupperingar som en personlig instruktion,
vars mest påtagliga resultat var något så
viktigt som ett tydligare textuttal. Samtidigt blev,
i och med den Forsellska regimen, ett tidigt
uttalat önskemål förverkligat, nämligen det
att den för Bayreuths Festspielhaus tänkta
tetralogin även hos oss endast skulle ges
cykliskt, såsom en varje spelår återkommande
Wagnervecka. Ett undantag som bekräftade
regeln var den i vår givna föreställning av
»Valkyrian», vid vilken vår operapublik fick
tillfälle att tacka Järnefelt för alla
föregående Wagnerkvällar. Bland dessa glömmas ej
»Parsifal», vars bestämmelse såsom
»Bühnen-weihfestspiel» ju numera också respekteras
genom begränsningen till det enda årliga
framförandet på palmsöndagen.
Wagners motpol Mozart måste också
framhållas i det kapitel ur Stockholmsoperans
historia, som är förknippat med Järnefelts namn.
Där lyser fram den ej minst musikaliskt
berättigade framgången av »Trollflöjtens»
ny-inscenering för femton år sedan. Man erinrar
sig också den senare givna Mozartcykeln.
Strauss’ »Salome» har redan nämnts.
Såsom särskilt minnesvärda föreställningar av
modernare verk framstå bl. a. Mussorgskis
»Boris Godunov», vid reprisen 1929
dirigerad av Järnefelt, och Schrekers två år
tidigare givna »Klangen i fjärran», ett i flera
avseenden problematiskt verk, som visst endast
gick tre gånger, men på vars oförnekliga,
av hovkapellet och dess ledare helt
reproducerade klangmagi jag samtliga dessa gånger
tillät mig frossa. Även de senaste
decenniernas svenska operanyheter ha brukat
presenteras under Järnefelts egid.
Och Operans konserter, som före den av
den rekonstruerade Konsertföreningen
etablerade övermäktiga konkurrensen voro
uppskattade inslag i vårt musikliv . . . Det var
som sagt med Beethovensymfonier Järnefelt
först mest övertygande visade sin kapacitet,
som naturligtvis också demonstrerats på klas-
sikerna Mozart och Haydn. Men dirigenten
har tydligen också sporrats av senare tiders
uppgifter, ej minst sådana med kvantitativt
krävande apparat: vi minnas glansfullt givna
Bruckner- och Mahlersymfonier (bl. a. den
senares åttonde med kör), Berlioz’ Damnation
de Faust, som framfördes under honom redan
i Nya Filharmoniska sällskapet (1908),
Schönbergs Gurre-Lieder etc. Några
gånger har hovkapellmästaren också gästat
Konsertföreningen, så vid väl ihågkomna
helaftnar med resp. Franck och Sibelius på
programmet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
