- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioförsta årgången. 1932 /
347

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

F r å ii Operans spelår

vas på dess konto inte minst under
århundradets sista halft. Å andra sidan har den
säkerligen satt i dallring strängar som vi gärna
höra klinga även på svenska, en ridderlig
bravur, en viss öppenhet i sinnet, idealitet i
god mening —■ omoderna dygder, som vi dock
en gång kallat våra. Det lyriska
känsloöverdådet, den trotsiga hjältedyrkan i den dikt
som världen runt brukar gälla som den mest
typiskt svenska, Gösta Berlings saga ■—• för
månne icke en hemlig gång därifrån och till
den gamla Adelcrantzska operabyggnaden?

Nog har operan betytt en hel del i det
svenska kulturlivet, trots att det nationella
inslaget i repertoaren varit så försvinnande
litet. Och naturligtvis betyder den
fortfarande en del. Men det vore hyckleri att icke
erkänna att den förflyttats ganska långt bort
från kulturlivets centrum. Det innebär icke
endast att K. teatern har svårare att locka
skarorna till sina biljettluckor, men
framför allt att det som där sker på ett mindre
personligt sätt än förr angår även dem som
komma dit. Wagner begås väl ännu med
religiös andakt av sina trogna, dock
alltmera sällan. Mozart har knappast någon
publik alis längre i Sverige, hans konst är oss
alltför aristokratisk numera, bittert att säga.
De som teatern kan räkna med som
stampublik äro de som ännu komma dit för att
titt och tätt höra om de gamla
repertoaroperorna från för trettio, fyrtio år sedan,
Pajazzo, Bohéme, Carmen, och så naturligtvis det
senaste operettslagnumret. Men verkligt nya
intryck, eller verkligt starka intryck, det
söker endast ett försvinnande fåtal där. En
operakväll är snart glömd. Hur lidelsefullt
operafrågor ännu alltjämt diskuteras i
interna kretsar, bland våra s. k. intellektuella
beröras de praktiskt taget aldrig. Och det är
nog symptomatiskt.

Att så är fallet vore grymt att lägga
ledningen till last, även om något skulle kunna
hjälpas upp med en friskare
repertoarpolitik. I det fallet ligger Stockholm efter
Göteborg. Det beror på att den operalitteratur som
nu står till buds icke erbjuder och icke ens
under den mest lysande ekonomiska
högkonjunktur med de präktigaste
iscensättningsmöjligheter skulle kunna erbjuda vår tids
människor tillräckligt av intresse för att fylla
teatern under ett så stort antal kvällar som
•operasäsongen spänner över. Det är i själva
verket inte operan som konstform som det är
något fel på. Det är vardagsrepertoarens spel-

operor. Föråldrade kan man kanske inte kalla
dem, eftersom de faktiskt ännu besitta en viss
livskraft, ännu finna en viss publik. Men de
äro halvgamla, de tillhöra medelåldern.
Vilket är ännu farligare. Det är grymt illa sörjt
för återväxten inom musikdramat för
närvarande.

Visst skrivs det nya verk. Tre av de
no-viteter operan framfört denna säsong ha
varit nyskrivna operor, en av dem t. o. m. så
nyskriven att direktionen knappast tycks ha
haft tillräckligt betänketid på sig för att
överväga dess möjligheter att slå igenom hos oss.
Men de tjäna .alla halvgamla ideal. Ett par
av dem ha bragt underhållande eller god
musik. Men vår sinnesro har ingen av dem
rubbat. Och den opera som inte gör det är
strängt taget en onödig opera. Den
dramatiska kärnan i dem har mestadels varit oss
likgiltig, och vad värre är, förefaller
dessemellan även ha varit kompositören själv så
tämligen likgiltig. En spalier för nottecknen
att klättra på, icke ett sprängämne som
kommit tonsättarens fantasi att med eller mot
hans vilja explodera i klanger.

En viss dramatisk stringens fanns i själva
uppränningen till Montemezzi’s Zoraima med
text av Mario Ghisalberti, operans första
premiär under säsongen. Den dramatiska
arkitekturen ha ju sedan gammalt de latinska
folken haft bättre handlag med än de
germanska. Tyvärr kommer librettisten emellertid
icke med ett penndrag utanför den slätaste
operakonvention. Ett nyhetsvärde för
modern publik ägde måhända själva miljön,
hämtad från striderna mellan inkafolket i Peru
och de spanska conquistadorerna.
Motivkretsen var populär under barockoperans
dagar, då man gärna sökte sig till exotisk
miljö för att få en dekorativ infattning åt de
konflikter mellan kärlek och plikt som opera
seria libretton traditionsenligt byggdes på.
Samma syfte har också Montemezzis
libret-tist haft, och ungefär lika traditionsbunden
är hans text. Inkaprinsessan Zoraima är de
trotsiga insurgenternas sköldmö, som älskas
av den spanske krigsöversten Pedrito och
hycklar genkärlek endast för att locka honom
i en fälla — ett Delilamotiv alltså. En
effektfull skogsbrand bildar operans slutscen och
klimax, Pedrito gripes som förrädare av sina
egna och Zoraima stöter dolken i sitt hjärta,
sedan hennes rätte älskare tack vare hennes
list lyckats undkomma för att sätta sig i
spetsen för insurgenternas skaror.

347

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0383.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free