Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sverige och svenskarna i den ryska konstpoesien. Av Rafael Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—■gyaa^ -
’J»?), <«>, rif) ri) rif) ri) rV) räf) .-i) ri) rf») rfif) Æ)
<5:? >c? tà <à <à
Sverige och svenskarna
iden ryska konstpoesien
A,
Rafael Lindqvist
DEN RYSKA konstpoesins oändligt
brokiga panorama framträder Sverige — under
tiden mellan gränsstolparna Sjukovskij (1783
—1852) och Brjusov (1873—1924) — som
det bistra krigarlandet, som vaggan och
ättestupan för »Odins hjälteätt». Svensk
vapenbragd, svenskt krigarkynne är nästan det
enda svenska motivet i Rysslands konstdiktning,
medan svensk natur där lever ett skenliv i
svaga och trista reflexer. Rysslands skalder
äro på få undantag när klena naturpoeter,
när det gäller nordisk — svensk och
finländsk — naturskildring. Deras naturlyrik
är i allmänhet entonigt mollstämd,
nyansfat-tig och schablonmässig, beroende på
bristande sakkännedom eller bristande blick för
den nordiska naturens mångskiftande
skönhet. Undantagsföreteelser kunna
självfallet påvisas, såsom Batjusjkovs »På
ruinerna av en borg i Sverige», Baratynskijs »Eda»,
Vladimir Solovjovs Saima-dikter och några
få därtill, vilka alla verka levande naturlyrik
eller naturlyrisk inlevelse.
Liksom i den ryska folkdikten är det två
motivgrupper — svensk vikingabragd eller
rättare väringabragd och Kar! XII:s krig —
som skänkt Rysslands konstpoesi dess
svenska klangbotten. Som motto till denna
uppsats kunde därför tagas följande två strofer
ur den store romantikern och idealisten
Sju-kovskijs berömda dikt från 1812 »Sångaren
i läger bland ryska krigare», ägnade
Ruriks-ättlingarna Svjätoslav den store, Rysslands
Harald Hårdråde, och Dmitrij Donskoj,
Rysslands Gustaf Vasa, samt Karl XII:
Se där — i dystert majestät
de töckenskaror jaga!
Likt vålnader i fylking tat
de över tälten draga . . .
0 Svjätoslav, vår forntids Tor,
din örnflykt hör jag vina!
»Framåt! I döden skam ej bor!»
du sporrar din drusjina.1
Och du, tatarens ris, Donskoj,
med tvenne vapenbröder,
du som en sagans Gromoboj 2
barbarens hord föröder!
Och du, tsar Peter, högst i led —
hör ropet, hör: Poltava!
Ur rövarns hand du klingan vred —
än ropar världen »Slava!» 3
Du traskung, Ryssland länge nog
bar upp din skrud den slitna,
men ack, din stridshingst föll på bog —
ditt verk är ben som vitna.
Ja, fly, din skam och bävan dölj
1 skogen med sarmaten, 4
förrädaren Masepa följ,
den kunglige kamraten!
Bland de ryska skalder, som starkast
inspirerats av nordiska, enkannerligen
fornnordiska motiv, står skalden Batjusjkov,
Pusjkins föregångare och »den lätta poesins»
klassiske målsman, i främsta ledet.
Konstantin Nikolajevitj Batjusjkov
föddes ar 1787 i Vologda i en fattig familj
av urgammal (Ruriksk) adel och dog i
samma stad år 1855 efter mer än 30 års andlig
död. Efter en moderlös barndom, en
glädjelös ungdom, utfylld av fransk
pensionsuppfostran och en kort och misslyckad
tjänstemannabana greps Batjusjkov år 1807 av den
1 Hird, följe.
2 Dundergud.
3 Ära.
4 Sarmaterna, ett öster om Don, mellan Svarta
och Kaspiska haven boende folk, som under
århundradena närmast f. Kr. utbredde sig åt v. allt
intill Donau och Karpaterna. I den äldre ryska
konstpoesin kallas kosackerna ofta sarmater i
nedsättande bemärkelse.
37I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
