Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sverige och svenskarna i den ryska konstpoesien. Av Rafael Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R a fa ei Lindqvist
Svensk vikingabragd har inspirerat själve
Pusjkin till två berömda dikter, den stora
episka dikten »Sången om Oleg den
fjärr-synte» och den korta, halvt politiska dikten
»Olegs sköld», båda ägnade Ruriks segerrike
efterträdare, väringadrotten Oleg (Helge),
den senare dock mera till namnet, ty dikten
är i grund och botten ett uttryck för den
store ryske patriotens känsla av besvikelse
över freden i Adrianopel år 1829, vilken som
känt berövade Ryssland herraväldet över det
redan inom de ryska vapnens räckhåll
liggande Konstantinopel (Tsargråd), på vars port
den ryske erövraren furst Oleg i tiden hängde
sin sköld som segertecken.
Alexander Sergejevitj Pusjkins liv och
livsgärning äro alltför bekanta för att
närmare kommenteras. Pusjkin hör till
världslitteraturens heroer, han hör till historiens
odödliga gestalter. Pusjkin är icke blott den
verkliga ryska poesins fader, han har i och med
sin diktning, som den verklige
nationalskalden, skapat rysk självkännedom och rysk
’ självkänsla, skapat förståelse för ryskt liv som
en särskild nationalskatt — detta redan
genom sin versroman »Jevgenij Onjegin».
Samtidigt som Pusjkin var den ryska
nationalkänslans gudabenådade tolk, var han den
store banbrytaren för en självständig, en
nationell rysk diktning. Allt som diktats fore
honom försvann som genom ett trollslag,
fördunklat i strålglansen av hans geni, och det
som skrevs efter honom var i decennier mer
eller mindre Pusjkin-bländat. Pusjkins
inspiration var oändligt skiftande så till form som
innehåll. För hans vinghäst funnos inga
gränser vare sig i tid eller rum. Med sagolik
lätthet höjde den sig till alla tinnar av mänskligt
liv, flög från furst Oleg och hans väringar
till tsar Peter och kung Karl, från Anakreon
till Don Juan, från Kaukasiens berg till stora
världens salonger i Petersburg. Och allt
besjunger han lika poetiskt, med en betagande
smidig och klangfull vers, rik på de mest
skiftande och nya toner, toner dem han
upptäckt i det ryska språket, detta språk som
han kallade »en diamant» — vilken han själv
slipade, för att citera hans kejserlige
gynnare Nikolai I.
Ur den långa »Sången om Oleg den
fjärrsynte» må begynnelseverserna återges:
Nu reder sig fjärrsynte fursten av Rus
katsarernas 1 illdåd att hämnas:
1 Katsarerna eller hatsarerna — ett forntida
turkiskt folk, som, ursprungligen boende mellan
nu åkrarnas gröda och byarnas hus
med jorden till straff skola jämnas.
Med hird och i brynja — en Byzans-klenod —
han styr över steppen sin gångare god.
Ur skymmande skogen en grå eremit,
en sejdkunnig offerpräst skrider,
en åldring, som helgat Perun2 allt sitt nit
och siar om kommande tider,
som vigt ali sin levnad åt böner och blot.
Furst Oleg han rider den gamle emot:
»Du gudabenådade siare, säg,
hur skall sig mitt livsöde länka?
Skall dödsnornan möta mig snart på min väg
och fröjd mina fiender skänka?
Men ärligt och frimodigt vare ditt tal —
din lön blir en springare efter ditt val!»
»Ej siare frukta de store på jord,
och ej till belöning de gilja,
nej, ärligt och fritt är en siares ord,
ett eko av himmelens vilja.
I dunkel väl döljas de kommande år,
men klart på ditt änne ditt livsöde står.
Så lägg på ditt minne mitt siareord:
du krigarens lycka skall röna,
dig seger skall följa i söder och nord,
din sköld själva Byzans skall kröna,
på hav och på land skall du färdas som drott,
och ovänners avund skall varda din lott.
De blånande böljornas svekliga svall,
när krönta av skum de sig stegra,
och slunga och pil och förrädisk kinsjall®
ej skola dig, furste, besegra.
Din brynja skall aldrig förborga ett sår,
en osynlig hird städse borg kring dig slår,
och farofylld möda din gångare god
ej skyr, ty din vilja han känner,
än står han mot pilarnas skur som en stod,
än fram som en stormvind han ränner,
i drabbning och drivor han dristigt dig bär,
och dock är det han som dig döden beskär!»
Av Pusjkins stora och ståliga dikt
»Poltava» äro några av de bästa skildringarna
ägnade Karl XII och hans svenskar. Några
brottstycken:
Det var den orofyllda tid,
då Ryssland, ungt ännu, blev drivet
av Peter till sin kamp för livet
och manbart under hans egid.
En mentor sträng på ärans bana
fick landet; mer än en lektion
det erhöll — blodig, svår att ana —
av denne svenske myrmidon . . .
Med gagnlös lager krönt och ärad
drog Karl mot fallet oförfärad —•
mot urgamla Moskva han drog,
förjagande de våras hopar
som stormbyn över slätten sopar
framför sig blad från fält och skog . . .
Kaspiska och Svarta haven, under 7:de och S:de
årh. utbredde sitt välde mot väster, underkuvade
Volga-bulgarerna och erövrade Krim och Kijeff.
2 Perun — de forna östslavernas förnämsta gud,
det hedniska Rysslands Tor.
3 Österländsk dolk.
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
