Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Frans G. Bengtsson. Poeten och filosofen. Av Oscar Bjurling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
o
värld: Bibelns älskande och hatande
människor, historiens stridslystna kämpar, diktens
ångerfulla syndare och konstens drömda
gestalter. Hela registret av mänskliga lidelser
är med, om också dessa merendels beskådas
med en resignerad känsla, som är släkt med
Omars strofer och Salomos ordspråk. Men
här och var bryta sig personliga tonfall
igenom, som röja författarens uppfattning, att
det mänskliga livet kan vara värt att leva,
ehuru det är begränsat till sinnevärlden.
Av essayerna framgår, att de gångna
åren lämnat honom en ytterligare både
intellektuell och emotionell erfarenhet som
färdehjälp för själens äventyr bland
gångna tiders människor. I hans epos om
krigare och äventyrare glittrar en färgmättad
och glädjedrucken medlevnadsförmåga,
segerrik som själva den obeskurna livslusten,
vilken fröjdas åt solens och ängarnas
skönhet, vinets ljuvlighet och de unga flickornas
fägring, formande så en militärparad, som är
upplyftande nog för vår tid, som gör
dagskrönika, där våra fäder gjorde historia.
I teckningarna av
författarna-yrkesbröder-na är han däremot icke enbart poet utan även
filosof, försåvitt man nu verkligen kan skilja
dessa båda kategorier åt, vilka vid närmare
betraktande förefalla att vara söner till
samma mor. Han ser då gärna människorna, icke
längre som individer, utan som totalitet, och
framställningen förlorar sin jordiska
berusning för att istället få en anstrykning av
oändlighetens monotona perspektiv.
»Mänskligheten», skriver han, »byter illusioner
liksom Don Juan älskarinnor, hastigt otillfreds med
den närvarande, ständigt upptänd av stark lit till
den nästa: gudar mot sofister, rituella formler mot
naturvetenskapliga besvärjelseord, tron på själens
framtida himmelska frälsning mot tron på släktets
framtida jordiska fullkomning, Bergspredikan mot
’Das Kapital’, paticcasamuppada mot
descendens-räckan, orakler och haruspices mot statistiker och
nationalekonomer, häxan i Endor mot sir Oliver
Lodge, de nio muserna mot professor Freud; —
ting inbegripna i en kosmisk ringdans under månen
på ett sätt utan tvivel lika majestätiskt och
självtillräckligt, lika fjärran från att rymma någon
förnuftig anledning till vare sig glädje eller sorg som
rörelserna i den andra celesta gavott, där varv
lägges till varv i ett planetsystems välvningar.
Annat än dylikt skuggspel få vi aldrig riktigt tag
på; illusionerna utgöra i varje givet ögonblick det
enda verkligt reala för oss; men däröver har man
strängt taget knappt någon anledning att klaga, och
illusionslöshetens illusion finns alltid till för de
förstämda. Skulle det egentligen kunna vara sörjt
för vår trevnad på bättre sätt än så?»
Av en sådan filosofi blir man icke präst
men väl poet; man avgränsas från
himmelens kanske fiktiva salighet till jordelivets
tämligen reella njutningar. —
Något utbrott av sorg eller glädje visar
författaren aldrig, ty han vet, att vid nykter
eftertanke egentligen ingenting är värt att
skrattas åt eller gråtas över. Hans ton blir
aldrig högröstad, utan på ett lugnt,
levnadsvist sätt kan han le, bele och berömma
denna världens små ting likaväl som dess
stora. Han har gäcken i ögat och visdom på
tungan, medan fingrarna trumma en sorglös
melodi.
Samma lidelsefria blick, vilken ägnas såväl
tillvarons bagateller som metafysiken,
beskäres religionen. Ty vad äro gudarna för
honom ?
»De existera», menar han, »så länge man tror
på dem och existera då mera intensivt och
verk-ningsfullt än något annat: Nergal och Marduk,
Ishtar och Anaitis ha funnits till precis lika
handgripligt som de nu blomstrande, ej mindre heliga
och mäktiga gudar, i vilkas skugga vår tids
styresmän strida och hålla rådslag, sådana gudar som
Framåtskridande, Frihet, Demokrati m. fl., — bättre
gudar än de fornorientaliska, utan tvivel, i varje
fall med gemytligare ansiktsmask, men såtillvida av
besläktad art som de trots sin väldighet inte utan
vidare äro åtkomliga för ett attribut som ’existens’.»
Detta är en klarsyn av den art, som poeter
och tänkare stundom få, och skapad av lusten
att för ett ögonblick riva konventionalismens
hopljugna slöja från verklighetens drömlikt
gåtfulla ansikte.
Frans G. Bengtsson är en son av det
landskap, som av ålder ansetts som det nyktraste
och mest verld ighetsbetonade, ehuru tankarna
där om aftnarna kunna följa de pilkantade
landsvägar, som i topografisk konsekvens
sträcka sig mil efter mil, tills de slutligen
borta vid synranden förlora sig i
oändligheten. En frisk och sund jordbundenhet har
hos denna bygds andliga representanter gärna
förenat sig med logiskt klara
evighetsperspektiv. Man har stått kvar på jorden även då
man blickat upp mot himlen. Humor,
naturkänsla och levnadsglädje kunna stundom hos
dem smälta väl samman med intellektuell
vidsynthet. Och i det hänseendet är Frans
G. Bengtssons härstamning väl legitimerad.
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
