Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Boken om A. T. G. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetterlund
fektiv. (Att Bååths och Gellerstedts
världsåskådning, som Schiller sagt, skulle vara lika,
är däremot en lapsus: Gellerstedts
troskyldiga religiösa optimism var nog främmande
för den skånske poeten.) Snarare har R. von
Kræmers insats i utvecklingen
uppmärksammats genom formnyheterna i den annars
mindre betydande diktboken »Diamanter i
stenkol» — och just till Kræmer står
Gellerstedt, som han själv betygar, i
tacksamhets-, Schiller kan tillägga: i
frändskapsför-hållande.
Sålunda inställes diktaren A. T. G. i sin
historiska omgivning, och man får se, hur
hans poesi växer fram genom årtiondena och
blir sig själv. Där ges, som sig bör, den
utförligaste och allsidigaste teckning därav, som
existerar. Med ali möjlig pietet och med ett
förstående, som sannerligen ej lämnar
något övrigt att önska, har författaren inträngt
i dess egenart; läs t. ex. den slående
parallellen med Sehlstedt. Eller denna
karakteristik: »Gellerstedt älskade att finna
paralleller mellan det mänskliga livet och naturens
företeelser. Gärna formar han dessa till en
symbol med stort perspektiv och en moralisk
undermening. Men detta sker med så lätt
hand, med så artistisk smak, att det ej
verkar skolmaner eller traditionell didaktik. Man
får intrycket av en naturens friskhet,
otänkbar, om icke dess skapare varit en
frilufts-människa.» Och om hans lynne:
»Hemligheten är att han var en lycklig människa–
ägde en moralisk ryggrad, som trotsade
sorger och bekymmer, ägde sinnets jämnhet och
glada förnöjsamhet — — idyllikerns
förmåga att finna och njuta glädje i smått,
glädjen över blommor och fåglar, över att
finnas till och kunna verka. Och kring det hela
–den kristnes förtröstan på en god
mening med tillvaron.»
I olika sammanhang har författaren
emellanåt måst upprepa Gellerstedts olika
karakteristika; bland ali denna ständigt
återkommande miniatyrkonst har det varit svårt att
undvika slikt, svårt att följa stora bestämda
linjer. Naturligtvis uppdrager författaren
också konturen för de små dikternas andliga
och verstekniska begränsning. Något
dilet-tantmässigt vidlåder ju inte sällan A. T. G.,
men att som totalomdöme kalla honom
dilettant vore i högsta grad olämpligt om en
person, som skapat så utpräglat personliga
konstnärliga värden. Inte ens hans vitsiga
smålustigheter äro alltid misslyckade, och i en bild
som »månens gullö» ser jag för min del
ingenting stötande.
Den ståtliga boken avslutas med
skildringen av skaldens sista levnadsår, hans
lyckliga liv bland sina rosor och fåglar ute på
hans Sommartorp i skärgården, hans hustrus
bortgång som grep honom så djupt — denna
dateras felaktigt till 1911; ännu 1912 på
sommaren levde hon — och till sist hans egen.
Några vackra och gripande ord om hans
gravplats på Stockholms Norra kyrkogård
äro de sista boken ägnar »den gamle
sångaren» — på vem passar denna benämning in
som på Gellerstedt?
Ja, gamle käre A. T. G.! Du har fått den
litterära minnesvård som är dig värdig. Den
ställer dig för våra ögon så, att vi, som
kände dig, ånyo se dig levande och tycka oss
höra din vänliga och goda gammalmansröst.
Minnesvården har formats med ung, kunnig
intelligens. Men en dylik vård över dig har
också krävt ett hjärtelag, som förstod ditt
hjärtelag och kunde känna med dess uttryck
i dikt och konst, känna med dem, gripas av
dem och låta andra människor förstå och
gripas.
En artikel om A. T. Gellerstedt av Fredrik Vetterlund finnes införd i Ord och bild 1914,
sid. 369.
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
