Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
familj, ur vilken den store arbetarbefriaren
skall födas —• uppfört på Dramatiska teatern.
Hela kungliga familjen hedrade premiären med
sin närvaro. I sju bilder skildras livet i ett
arbetarhem 1900 och 1930, i maskinhallen, på
arbetarmötet och på det konservativa
upplysningsmötet, de senare bilderna samtidiga
liksom i Bruckners »Drottning Elisabeth». Så
får man vara med om ett upplopp med
skott-växling och slutligen en sista bild i
arbetarhemmet, där framställningen glider ut i
optimistisk mystik.
Huvudpersonen är arbetaren Karl
Engel-strand, en kärnkarl, som tillhör den solida,
så illa det än låter något förborgerligade
socialistiska sorten, vilken skaffat sig bokhylla
med rätt mycket böcker och vad ännu värre
är fått smak för hemtrevnad. Mot dylikt
opponerar sig hans vän Josef Schmidt, som
håller på det perpetuella missnöjet.
Engel-strands hustru—fröken Hilda Borgström är
på något vis kärnpunkten i det hela. Hon
representerar familjen, den uppehållande
kraften och det sunda förståndet och
dessutom väl också det etiska i sin förmåga av
enkel och stilla uppoffring. Den utmärkta
skådespelerskan gav allt detta med en
melankolisk resignation, i vilken dock styrka
och fasthet klingade igenom.
Dystert och gråkallt men redbart verkar
skådespelet, som är mycket lyckat satt i seen
av Alf Sjöberg. Både hembilderna och den
ödsliga maskinhallen voro konstnärliga utan
det konstlade som man nu så ofta befarar.
Schmidt—herr Hanson var en riktig agitator,
och det något saggande i hans sätt att tala
blev här en förtjänst. Men allra högst stod
Sven Bergvalls Engelstrand. Det var ett
monument över den duktige, modige svenske
arbetaren, sympatisk i sin känsla för rättvisa
och sin måttfullhet. Bland det lyckligaste som
kunde hända detta urgamla rike vore om
vi hade minst 500,000 Engelstrand.
Om någon skulle säga, att stycket inte
gör någon människa glad, så har Värnlund
rätt att svara: Det är inte heller meningen.
Jag vill teckna det tryckande, det grå. Detta
är ingen folkpjäs att skratta åt. Med
Engel-strands både gossar och flicka går det mer
eller mindre på tok. Minst tyckte jag om
slutet med dess i mina öron något falskt
klingande religiösa tonfall. Naturligtvis var
allt detta äkta känt av författaren, men det
finns knappt något som är så ömtåligt som
dylik nyreligiositet. Mycken båtnad hade jag
däremot av barnmorskan—fru Maria
Schild-knecht. Det hon sade lät äkta helt igenom, och
man hörde där några ord från de kärva och
goda krafterna i livssymfonien.
Människorna bli väl desamma i stort sett genom tiderna,
och det till och med i Sovjet-Ryssland, trots
allt vad som skrives och säges; men den anda
som talade ur styckets barnmorska är den
rätta, då samhället skall föda något nytt.
Säkert anses den uppfattning, som
författaren kommer med i stycket, av bra många i
vänsterblocket alldeles för blaskig. Varken
blodet eller den gröna gallan flyter med
önskvärd ymnighet, och stycket fick en
utmärkt gynnsam och välskriven kritik i
landets mest konservativa tidning.
Det fanns i det ofta gripande skådespelet
något av god vilja, som gjorde mig
sympatiskt ’stämd. Är det kanske ovänligt att säga
detta av mig, som är deciderat borgerlig,
ty själv är jag ej så livad för det
proletära, själv längtar jag icke efter den
Messias, eller skall han heta Antikrist, vilken
skall skänka oss den proletära diktaturen,
som enligt Värnlund säkert skall bli så
upplyst och humanitär som bara kan tänkas.
Kaj Munks skådespel om Henrik VIII
och Anna Boleyn — Iår nu i England
rättast uttalas Bolin som den svenska
familjens namn —- är ej så bra som Shakespeares
och Fletchers stycke om samme
pittoreske, om religionen nitälskande konung. Blir
en dansk förargad, om man skulle säga, att
stycket verkade svenskt original? Är det, om
man vill vara sanningsenlig, ej rätt att säga,
att tillgjordhet är odansk? Då jag, innan
ridån gick upp, i programmet läste
författarens utläggning om sitt stycke Cant, tyckte
jag mig höra några toner av nytysk
tillgjordhet och skulle ha förlagt pastorns
existens långt nere i Mark-Brandenburg, ty i
Slesvig-Holstein har man litet kvar av den
danska oviljan mot skaberi. Munk skriver:
»Og nu var dette Stykke kommen flyvende
til mig, men puhha! Titel skulde jeg selv
finde op. Det var ikke let. Henrik VIII
kan jeg ikke kalde det, for det handler jo
ikke om ham. Men om dem og mig. Jeg ved
jo ikke noget om hvordan Folk var den
Gang, og desuden, hvad kommer det mig
ved, hvordan Vor Herres Henrik VIII var,
naar jeg kan låve min egen.» Nå, så
till-gjord var ej pjäsen, ty jag tyckte mig
mycket väl känna igen Vår Herres egen till Eng-
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
